MelindaEriksson

Dagen startade bra. Jag var på bra humör och tankarna höll sig i chack. Sen var det något som hände, jag insåg att idag är det exakt 8 veckor sedan vår ängel föddes. För exakt 8 veckor sedan vid den här tidpunkten låg jag på Östersunds sjukhus i väldigt jobbiga smärtor och blev undersökt med utraljud och snart gyn. Om knappt en timme fick jag reda på att vår dotter inte skulle klara sig.
När jag först kom på det så kändes det inte så jobbigt, det kändes okej. Sen gick jag och hoppades att jag kanske eventuellt var gravid, men det är jag inte. Sen var jag på skolan och det känns verkligen konstigt. Det känns som om jag lever i en annan värld. Och det jag skulle göra gick inte så bra. Allt började hopa sig och jag klarade inte av att låta det rinna av mig.
Jag är inte på lika bra humör som jag var imorse men det börjar kännas bättre i alla fall. Jag försöker att inte låta det ta fäste ordentligt, jag försöker låta det rinna av.

Vi var till en jobbarkompis till Marcus igår och hennes pojkvän och kollade på en massa filmer. Vi hyrde filmer vilket känns som om jag inte gjort på hur länge som helst :P
Vi såg Psalm 21. Svensk skräck som utspelar sig i Borgvattnet (Hammerdal) där det såklart händer en massa konstiga saker. Jag tycker att den var ganska obehaglig och det skulle kunna vara en film som är rolig att analysera för man får känslan av att den vill säga något som man inte riktigt förstått.
Vi såg också Men who stare at goats och Grown ups som båda är riktigt roliga filmer, kan jag verkligen rekommendera.

Det var väldigt trevligt att få träffa nytt folk utan att behöva gå ut och festa. Jag kan bli lite nervös när jag träffar nya människor för jag känner att jag borde prata, jag borde inte vara tyst så mycket. Men jag försökte att bara slappna av och inse att det är okej att vara tyst, jag behöver faktiskt inte prata hela tiden. Det är något som jag lärt mig efter Doris födsel.
Innan så kunde jag känna att jag borde prata och när jag var tyst så kändes det lite jobbigt, jag kände mig obekväm. Men efter att hon föddes och man sörjde, så var det helt plötsligt okej att vara tyst och ingen förväntade sig någonting från mig. Det var något helt nytt för mig och jag försöker använda mig lite mer av denna insikt.
När jag var tyst igår så istället för att oroa mig för hur jag borde vara så slappnade jag av. Vad mycket bekvämare allt blir då! Då kan man bara umgås utan förväntningar av hur jag eller andra ska vara.

Idag så känns allt ganska bra faktiskt, jag tänker en del men jag spinner inte vidare på dom och kan släppa dom. Det var så igår också och det är så otroligt skönt. Ett litet test igår kväll var när vi såg skräckfilmen. Det var en som dog och man hade begravt honom. De pratade om att han fanns nu i jorden. Det slog mig då att vår älskade dotter inte finns i jorden än, hon ligger inte på sin viloplats utan finns hos församlingen där hon ska vara. Det kändes lite jobbigt när det dök upp men det var inget som fastnade. Det stack till lite i hjärtat men jag spann inte vidare med tankar som att hon ligger där helt ensam, att hon bara är aska nu och att hon ligger i en liten papplåda. Det är så lätt att tänka sånna tankar, men igår och idag så har dom bara runnit av, jag kan nästan känna det. Och det är så fantastiskt skönt :)

Har varit på första besöket hos en psykolog på sjukhuset. Hon var jätte härlig och gav mig massor att tänka på. Det roliga är att hon sa i stort sett samma sak som mamma och Marcus har sagt till mig senaste tiden men ibland beöver jag nog höra det många gånger och ur flera olika synvinklar och vid många olika tillfällen.
Vi pratade bland annat om hur jag ibland grämer mig över att jag inte kommer ihåg exakt hur det kändes och hur hon såg ut när jag hade henne på mitt bröst.
Hon tror att jag har fått med mig något mycket viktigare, upplevelsen av henne. Även om jag inte kommer ihåg exakt hur hon såg ut så minns jag känslorna jag hade då. Jag själv upplever det inte alltid så men hon som hörde mig berätta hela händelseförloppet tyckte att jag kunde beskriva det väldigt detaljrikt.

Vi pratade också om hur jag tänker mycket att jag INTE ska tänka på vissa saker, men tänker man så så tänker man bara mer på dom. När jag funderade på det så stämmer det verkligen! Hon drog det typiska exemplet "Tänk INTE på rosa elefanter". Det första man gör är att göra just det.

Ska snart iväg på yoga så jag kan inte skriva mer nu men det kommer nog en fortsättning :)

Jag måste skaffa en ny almanacka. Varje onsdag har jag markerat vilken vecka jag hde gått in i, imorgon hade jag t.ex gått in i v30. När jag ser den siffran undrar jag hur jag hade sett ut, hur stor magen hade varit och om hon hade fötts då, hade hon överlevt?
Jag måste skaffa en ny därför jag vet att kollar jag i den jag har så kommer jag må mer eller mindre dåligt. Har jag en dålig dag så kan det dra ner mig rejält. Jag älskar den jag har för den är så fin, samma serie som boken om Kärlek av Paulo Coelho som jag fick alla hjärtans dag, med massor av tänkvärda citat. Men jag tror att jag får lägga den åt sidan fram till slutet av maj då dagen för beräknad förlossning har passerat.

Jag försöker tänka positivt men jag känner att ibland är det lätt att fastna dom negativa. Av någon anledning kan det kännas lättare, kanske p.g.a att det är det jag är van vid, särskilt när jag inte mår så jätte bra. Men jag försöker verkligen ändra på det. Jag har börjat med en distanskurs i bildbehandling, har äntligen kommit igång och sett på första lektionen. Mycket upprepning så här i början men jag tror att den kommer bli riktigt rolig och att jag kommer lära mig mycket. Jag kan redan ganska mycket i Photoshop men det är mycket som jag inte kan heller så kursen kommer nog fylla igen en del luckor :)

Jag ska också börja kolla på en del klipp som finns på greatfreedom.org. Förhoppningsvis så ska jag gå en kurs hos dom under våren eller till sommaren och då måste jag kolla på en del småfilmer på hemsidan för att förbereda mig. Där får man hjälp med just att låta tankar vara och se dom för just det dom är, tankar. Och allt annat som jag egentligen behöver hjälp med, som att slappna av i allt som försigår. Kommer nog skriva mer om det när jag börjat :)

Jag vill göra bra val i mitt liv och jag vill inte fastna där jag är just nu.

Min kära bror påminde mig precis om att jag måste sluta tänka på vad jag hade kunnat göra annorlunda. Och han har rätt. Om man verkligen tänker på det så hade jag inte kunnat göra på något annat sätt i just det läget och funderar man på allt jag lärt mig och allt hon har gett oss, så fanns det helt klart en anledningt till varför det blev som det blev.
Jag älskar henne oerhört och är så slolt över min dotter som har ett gigantiskt hjärta och som skänkte oss så mycket kärlek efter hennes bortgång.
Jag måste komma ihåg detta och lägga min energi på bättre saker.
Jag glömmer ibland bort hur jag egentligen känner, att hon finns med oss i varje handling. Om man tänker så, vill man inte bara göra bra saker då? Bra saker för mig själv och andra? Ta hand om mig och leva på bästa sätt för mig själv?
Tack älskade bror för att du alltid får mig på rätt spår igen ♥ :)

Känner att jag kommer upprepa mig många gånger här på bloggen för det är samma tankar som går runt och runt.
Jag funderar mycket kring vad jag hade kunnat göra annorlunda. Åkt in till sjukhuset istället för att tänka att "ja men det är vanligt under en graviditet". Sånt som mycket flytningar, sammandragningar eller ont i mage och rygg som när man har mensvärk. Det jobbiga är att det är ju vanligt, men var går gränsen då man bör kontakta läkare eller barnmorska?
Jag funderade igår kväll lite på vad jag gjorde dagarna innan. Jag gjorde egentligen inget särskilt, det enda ansträngande jag gjorde var kortare promenader och en längdskidtur. Men sen slog det mig att under en veckas tid hade jag släpat runt min stora tunga resväska och burit den upp och ner för trapporna hos mamma, pappa och min brors lägenhet. Jag vet inte om detta bidrog till att förlossningen startade men risken finns ju.
Vid nästa graviditet kommer jag inte våga göra någonting, särskilt inte runt vecka 22. Då kommer jag inte göra något ansträngande överhuvudtaget, inga raska promenader, inga tunga väskor och jag kommer knappt gå i trappor. Jag kommer vara så rädd för att det ska hända igen och vill verkligen inte mista ett barn till...

Jag svänger och svänger och svänger igen. Tankarna kommer och jag försöker låta dom gå. Men många gånger så vill jag plåga mig själv liiiite genom att t.ex läsa gravidbloggar som jag läste tidigare. Jag vet att det kommer sticka till lite i hjärtat när jag läser om deras graviditeter och de som precis fått barn. Men jag längtar så mycket efter att själv få uppleva hela resan att jag inte kan hejda mig. Men resultatet blir att jag längtar så och att jag grämer mig över att aldrig få uppleva den resan med Doris. Jag blir lite sorgsen.

Men det är ganska skönt att veta att jag inte är rädd att försöka igen. Jag kommer vara väldigt nojig och oroa mig över allting. Jag kommer vilja göra det tidiga ultraljudet som vi tackade nej till och be om extra undersökningar, särskilt runt v22. Men det har de sagt att det ska gå att ordna.

Trots allting som hänt, nu när man upplevt en av riskerna med en graviditet, så känner jag ingen som helst tvekan inför att skaffa ett syskon till Doris. Men det har jag aldrig tvekat på, inte ens direkt efter förlossnigen. Jag går gärna igenom rädslan en gång till för att förhoppningsvis få hålla vårt lilla barn och ta med det hem.

Något helt annat :) Jag blev så himla glad häromdan för jag hade fått två brev, inte från något företag utan det var skrivet för hand. Det ena var en alla hjärtans-dag hälsning från min farmor och det andra var ett gammalt hederligt brev från min älskade vän i norr. Det var så himla mysigt :D Sen fick vi en annan överraskning från samma underbara person. Hon hade lämnat en gåva till Spädbarnsfonden i Doris namn ♥ Så fantastiskt gulligt så nu står det kortet tillsammans med hennes andra saker, Doris egna lilla altare i vår lägenhet. Tack så jätte mycket älskade vän ♥

Kunde bara inte låta bli att ändra bloggdesignen :P Jag blir aldrig nöjd så den kommer nog ändras några gånger till under närmsta tiden. Jag har inte så mycket att göra om dagarna nu så risken finns att en del av tiden kommer ägnas åt det...

Jag hade i alla fall en väldigt trevlig alla hjärtans dag. Som sagt så fick jag härliga presenter av mig älskade pojkvän och sen så bjöd han mig på middag på en tapas-restaurang. Jag hade inte ätit det tidigare så det var jätte roligt att få testa det och jag kommer absolut äta det igen för det var väldigt gott :)

Efter middagen var vi och tände ett ljus för Doris i minneslunden. Önskar så att hon hade varit med oss, sparkandes i magen. Känns konstigt att istället gå till kyrkogården. Livet blev verkligen underligt.

Det är konstigt hur mitt liv har förändrats mycket på bara 6 månader. Första stora omställningen var att få reda på att jag var gravid. Det fanns aldrig någon som helst tvekan på om vi skulle behålla barnet eller inte, inga tankar på abort och inte en enda tår. Det var faktiskt fascinerande hur lugna vi faktiskt var.
Tror att jag tog första testet vid 4-5 tiden. Jag gjorde det mest bara på fall att för vi skulle till en kompis för att fira Marcus och en annan kompis som fyllt år. Tänkte att om jag skulle vara gravid så vore det dumt att dricka. Men jag trodde verkligen inte att det skulle bli ett plus på stickan! Jag berättade för Marcus och han log genast lite nervöst :) Jag bad honom att gå och köpa ett till test så 15 minuter senare tog jag ännu ett test och plusset var väldigt tydligt så det fanns ingen tvekan om saken. Funderade på att stanna hemma men jag hade lovat att hjälpa till innan resten kom så det kändes dumt att stanna hemma. Så vid 6-7 tiden gick vi till dom andra. Det var lite klurigt att låtsas som ingenting och låtsas dricka av bålen.
Hela helgen levde vi i en egen liten bubbla och vi vågade inte tro att vi verkligen var gravid förän vi gjorde ett test på ungdomsmottagningen. Men vi var verkligen båda jätte glada och längtade så efter vårt lilla barn.

Andra omställningen blev att inte få behålla vår älskade dotter.
När jag var gravid tog det tid att vänja sig vid tanken att min plan för kommande året inte skulle fungera (avsluta studierna, starta upp ett eget företag, kinaresa med skolan, jobb) och sen planera om det (graviditet, förlossning, föräldraledighet, större lägenhet (?), blöjor, barnvagn, mm). Istället så blev det att börja året med att först försöka förstå att hon inte finns med oss och att det faktiskt är jag som mist mitt barn (man tror inte direkt att det ska hända). Sen att fundera över begravningsplats eller minneslund, plugga eller jobba, hur mycket klarar jag av att plugga, praktik, jobb, barn? Allt blev annorlunda och jag vet inte hur jag vill göra ännu. Jag är lite av ett controlfreak när det gäller min framtid så jag tycker att det är lite jobbigt att inte ens veta hur detta år kommer se ut. Men jag försöker göra som jag har gjort hittils, slappna av, ta det lugnt och bara låta det vara som det är och acceptera det. Jag kan inte göra så mycket mer just nu och det är väl det som är bäst för mig, det får mig att stanna i nuet.

Jag skulle verkligen kunna skriva hur mycket som helst när jag väl börjar men nu ska jag mysa med Marcus och kanske kolla på ett avsnitt av animé serien Death Note, den är riktigt spännande :D innan jag ska hoppa i sängen.

I ett inlägg från förra året ("Offret") skrev jag om hur jag ofta har deffinerat mig med mina deppresioner. När jag kännt att dom är på g eller är mitt i en så är det som om jag säger till mig själv att nu ska jag vara ledsen för jag har problem med deppresioner och inga andra känslor är okej. Är jag glad en stund så känns det fel för nu ska jag vara ledsen eller nedstämd för jag är depprimerad.

Känns som om jag är där igen men av en annan anledning.

 

Just nu känner jag att jag har halkat in i samma tänk, men nu är det inte "Jag lider av deppresioner" utan "Jag har mist mitt barn". Jag har gjort det och det är fruktansvärt jobbigt men jag har fastnat vid just det, att det är jobbigt.

 

Veckan efter Doris föddes var allt förvirrande. Jag visste inte vad jag skulle göra med min framtid, för allt jag planerat var tillsammans med henne. Men konstigt nog kändes allt ganska okej ändå. Jag levde i min kärleksbubbla tillsammans med Marcus och våra familjer. En bubbla där sorg, glädje, saknad, rädslor och enorm kärlek gick hand i hand och där man tilläts känna allt detta på samma gång. Det var okej att gråta tillsammans, skratta eller bara sitta tyst. Allt var okej. Detta tror jag hjälpte mig att stanna i nuet och bara slappna av och låta känslorna avlösa varandra.

 

Nu kämpar jag mer mot mina känslor och tankar. Jag tycker att det är jobbigt att känna saknaden, ilskan, kärleken, glädjen och sorgen. Helt plötsligt känns det som om jag inte vet hur jag ska hantera det, känns som om jag glömt allt fantastiskt Doris lärt mig. Jag blir arg och frustrerad på mig själv för att jag inte bara kan släppa tankarna och bara låta känslorna komma och gå, känna att det är okej.

 

Att jag känner frustrationen hjälper mig inte och inte heller att kämpa mot mig själv och mina tankar. Det är ju såhär just nu och jag kan inte göra något åt det. Det spelar ingen roll hur mycket jag tänker så kommer jag inte komma på någon lösning till någonting. Doris kommer inte tillbaka och jag kan inte göra något åt mina känslor, det är så här just nu helt enkelt.

 

Tyvärr hjälper inte omgivningen så mycket för alla hjälper mig med att sätta mig i facket att det är synd om mig. Ingen skulle klandra mig om jag skulle skippa skolan eller göra något annat för den delen. Det skulle vara okej om jag satt hemma och inte gjorde någonting. Och visst skulle det vara okej om det var så jag hanterade sorgen, men det är det inte. Jag mådde så bra under mina två veckor i Jämtland. Jag kunde känna mig väldigt lycklig och när folk frågade hur det var kunde jag känna dåligt samvete nästan över att jag inte låg i sängen hela dagarna, det kändes fel att säga att jag var fantastiskt lycklig och stolt över att ha en sån fantastisk dotter. Jag känner att andras syn på hur man hanterar sorg har hindrat mig lite. Eller jag har låtit det påverka mig. Just nu känns det som om jag har gått bakåt i sorgearbetet istället för framåt. Och just nu känns detta väldigt jobbigt och onödigt på något vis och gör att jag klandrar mig själv och är frustrerad.

 

Istället för att bara se hur jag hanterat detta och släppa det så fortsätter jag istället. Allt blir bara en ond spiral...

 

Det blev lite förvirrande det här men jag hoppas att ni förstår vad jag menar :)

Jag har haft så otroligt mycket tankar under dagen som jag känt att skulle vilja skriva om. Men nu när jag sitter här vid datorn är huvudet helt blankt.

Jag har precis pratat med csn för att försöka ordna så jag kan få pengar från försäkringskassan. Det är löst där i alla fall så nu hänger allt på hur försäkringskassan gör. Jag hamnade mitt emellan systemen efter förlossningen. Jag visste inte hur jag skulle göra med min framtid, om jag skulle plugga klart eller om jag skulle ta studieuppehåll och jobba istället, så därför skickade jag aldrig in någon ansökan till csn. Tänkte att om jag gör det och beslutar att inte plugga så blir det problem med dom istället. Men detta var tydligen inte ett bra beslut eftersom jag då inte får någon sjukpenning om jag inte är registrerad hos csn eller arbetsförmedlingen.

Det är så trist att det ska vara så bökigt för i ett sånt här läget, vem tänker på pengar? Jag kommer ihåg hela den veckan, det absolut sista jag tänkte på var min framtid och pengar var det mest ointressanta i hela världen. Jag önskar att samhället kunde ha överseende vid sånna här tillfällen, men tydligen inte. Men samtidigt får jag komma ihåg känslorna jag hade då, pengar är inte det som är viktigt i livet. Vi har så vi klarar oss och det är huvudsaken. Allt utöver det är en bonus :) Vi har varandra, vi är friska och vi har en fantastisk ängladotter. Just nu är det oss jag vill lägga min energi på.

Vill bara tacka alla som hört av sig efter att läst bloggen. Det är så otroligt skönt att veta att det finns människor som tänker på en och finns där om jag skulle behöva.

Jag är lite dålig på att utnyttja alla erbjudanden om att prata, men ni som hört av er ska veta att det betyder så mycket att ni bara vågat höra av er och visa att ni finns som stöd om jag behöver.

Tack så jätte mycket <3

En sak slog mig när jag satt och pratade med min mamma. Det har känts väldigt jobbigt just nu och det beror mestadels på att jag fastnar i mina tankar hela tiden. En annan sak är att när jag pratar med andra människor om vad som hänt så pratar man bara om det tråkiga, att jag inte har min dotter hos mig längre. Det jag aldrig får prata om och som därför är lätt att hamna i skymundan, är allt det positiva.

Jag har aldrig lärt mig så otroligt mycket under så kort tid. Jag har aldrig tidigare känt sån oerhörd kärlek till någon, och jag har aldrig upplevt att någon haft så stor inverkan på så många människors liv på bara några månader. En person som dessutom aldrig fick chansen att uttala ett enda ord. Det hon gjorde var att finnas till och sprida en enorm värme och kärlek till sin omgivning och sin familj. Min och Marcus familj upplevde alla en enorm värme och kärlek under de veckor som vi var uppe i Jämtland. Vi sörjde tillsammans men det fanns alltid något som var större.

Jag ska börja fokusera mer på allt positivt hon har lärt mig och odla kärleken till henne inom mig. Det mest fantastiska jag någonsin upplevt är kärleken till henne, hur otroligt mycket kärlek som mitt hjärta rymmer. Hon är helt magisk min älskade lilla dotter <3

Igår kväll blev det lite melodifestival med vännerna. Har precis avslutat en detox på 11 dagar så det blev en väldigt nykter kväll för mig vilket var väldigt skönt. Har inte druckit på snart ett halvår så det hade kunnat sluta mindre bra :P

Snart ska jag iväg på en träff med Spädbarnsfonden som håller i samtalsgrupper för föräldrar som jag, som förlorat sitt barn. Antingen under graviditeten eller strax efter födseln.
Jag är jätte nervös för idag så mår jag ganska bra och jag är rädd att det ska dra upp en massa känslor hos mig som jag kommer ha svårt att släppa sen. Jag är väldigt rädd om de stunder då jag mår bra och försöker ta tillvara på dessa. Men jag vet att det vore bra att få prata och träffa andra som varit eller är i liknande situationer, kanske kan man finna stöd hos varandra. Jag ska försöka hålla mig sansad och gå ivag på träffen. Antingen känns det bra och jag fortsätter gå eller så är det inget för mig och jag hoppar över kommande träffar. Huvudsaken är att jag testar.

Jag kan känna mig så otroligt ensam. Livet verkar bara gå vidare och det som hänt oss och Doris känns som gårdagens nyheter på något vis. Ingen hör av sig och undrar hur det är. Å andra sidan är det nästan ingen som gjort det förutom familjen för det är ingen som vågar prata med mig. Känns som om jag har pesten, en pest som inte bara smittar vid kontakt utan även via telefonen.
Det är jättejobbigt att träffa andra som man vet vet om det och om inte annat så syns det ju att jag inte har någon stor fin gravid mage. Ändå så säger de inget. Kan förså att det är ett väldigt jobbigt ämne att ta upp men just nu behöver jag verkligen prata om Doris och prata om allt runomkring. Känna att det inte bara är jag och Marcus i denna värld där Doris inte finns med oss.

Jag var på en hälsokurs idag på Yoga centret. Efter oss är självklart en gravidyogakurs, den som jag egentligen skulle gått på då jag fick den i julklapp men som jag var tvungen att byta. Så varje torsdag i några veckor framöver, kommer jag omringas av underbart gravida kvinnor i ungefär samma vecka som jag hade varit i. Då kan jag följa utvecklingen i hur jag hade kunnat se ut.
Usch, nu känner jag mig väldigt bitter... Men senaste dagarna har bara inte varit mina dagar. Men dom går upp och ner så förhoppningsvis vänder det snart igen för jag vet att lyckan och glädjen finns där det är bara det att jag inte kan se det just nu.