MelindaEriksson

I ett inlägg från förra året ("Offret") skrev jag om hur jag ofta har deffinerat mig med mina deppresioner. När jag kännt att dom är på g eller är mitt i en så är det som om jag säger till mig själv att nu ska jag vara ledsen för jag har problem med deppresioner och inga andra känslor är okej. Är jag glad en stund så känns det fel för nu ska jag vara ledsen eller nedstämd för jag är depprimerad.

Känns som om jag är där igen men av en annan anledning.

Just nu känner jag att jag har halkat in i samma tänk, men nu är det inte "Jag lider av deppresioner" utan "Jag har mist mitt barn". Jag har gjort det och det är fruktansvärt jobbigt men jag har fastnat vid just det, att det är jobbigt.

Veckan efter Doris föddes var allt förvirrande. Jag visste inte vad jag skulle göra med min framtid, för allt jag planerat var tillsammans med henne. Men konstigt nog kändes allt ganska okej ändå. Jag levde i min kärleksbubbla tillsammans med Marcus och våra familjer. En bubbla där sorg, glädje, saknad, rädslor och enorm kärlek gick hand i hand och där man tilläts känna allt detta på samma gång. Det var okej att gråta tillsammans, skratta eller bara sitta tyst. Allt var okej. Detta tror jag hjälpte mig att stanna i nuet och bara slappna av och låta känslorna avlösa varandra.

Nu kämpar jag mer mot mina känslor och tankar. Jag tycker att det är jobbigt att känna saknaden, ilskan, kärleken, glädjen och sorgen. Helt plötsligt känns det som om jag inte vet hur jag ska hantera det, känns som om jag glömt allt fantastiskt Doris lärt mig. Jag blir arg och frustrerad på mig själv för att jag inte bara kan släppa tankarna och bara låta känslorna komma och gå, känna att det är okej.

Att jag känner frustrationen hjälper mig inte och inte heller att kämpa mot mig själv och mina tankar. Det är ju såhär just nu och jag kan inte göra något åt det. Det spelar ingen roll hur mycket jag tänker så kommer jag inte komma på någon lösning till någonting. Doris kommer inte tillbaka och jag kan inte göra något åt mina känslor, det är så här just nu helt enkelt.

Tyvärr hjälper inte omgivningen så mycket för alla hjälper mig med att sätta mig i facket att det är synd om mig. Ingen skulle klandra mig om jag skulle skippa skolan eller göra något annat för den delen. Det skulle vara okej om jag satt hemma och inte gjorde någonting. Och visst skulle det vara okej om det var så jag hanterade sorgen, men det är det inte. Jag mådde så bra under mina två veckor i Jämtland. Jag kunde känna mig väldigt lycklig och när folk frågade hur det var kunde jag känna dåligt samvete nästan över att jag inte låg i sängen hela dagarna, det kändes fel att säga att jag var fantastiskt lycklig och stolt över att ha en sån fantastisk dotter. Jag känner att andras syn på hur man hanterar sorg har hindrat mig lite. Eller jag har låtit det påverka mig. Just nu känns det som om jag har gått bakåt i sorgearbetet istället för framåt. Och just nu känns detta väldigt jobbigt och onödigt på något vis och gör att jag klandrar mig själv och är frustrerad.

Istället för att bara se hur jag hanterat detta och släppa det så fortsätter jag istället. Allt blir bara en ond spiral...

Det blev lite förvirrande det här men jag hoppas att ni förstår vad jag menar :)