MelindaEriksson

Igår, Morsdag, var inte riktigt min dag. Större delen av dagen spenderades i tårar. Även om det är en vanlig dag så kändes det som om jag ständig påmindes om att jag är en mamma men utan mitt barn. Det är sällan som jag känner mig som en mamma fastän jag vet att jag är det.
Det överraskade mig att dagen var så jobbig. Men idag känns det lite bättre och ska nu ta nya tag med vardagen och mitt uppdrag som jag arbetar på just nu.

Hmm, bloggen verkar krångla men förhoppningsvis blir den som vanligt snart igen.

Nu är jag hemma igen efter en härlig vecka i Grekland. Kändes trist att åka från 26 grader varmt Zakynthos till ett regnigt, 15 gradigt Stockholm men förhoppningsvis kommer värmen tillbaka till Sverige igen :)
Ska försöka redigera lite bilder under kvällen så ikväll erller under morgondagen kommer det en bildbomb med Greklandbilder. Bland annat vackra bilder på mig och Marcus i hjälmar som verkligen inte är gjorda för våra huvuden ;)

Tidigare har det kännts jobbigt med stora fina magar men nu så är det mycket jobbigare med barnvagnar eftersom jag nu skulle suttit här med min lilla tjej. Så idag har det varit en ganska jobbig dag med ett humör som svängt fortare än jag själv hinner med. Men som vanligt så är trösten att det inte varar för evigt och jag försöker alltid att komma ihåg att det är okej, allt är okej som det är.

Har fått i uppgift av min kära psykolog att skriva dagsscheman fram till vår nästa träff som är på måndag. Jag ska lägga in saker som jag ska göra, allt från kliva upp och göra mig iordning, promenader och jobb/skola. Jag ska även lägga in saker som jag gillar att göra. Det är där problemet kommer in. Jag vet vad jag behöver göra men jag har ingen aning om vad jag faktiskt tycker är roligt. Jag har alltid varit lite så, jag vet vad jag gillar om man kollar på större saker så som att resa eller saker som ger adrenalinkickar. Men när det kommer till vardagsgrejer blir jag ett stort frågetecken.
Vad gillar jag egentligen?
Rita/måla?
Fota?
Simma?
Läsa?
Scrapbooking?
Dona hemma?
Vara i naturen?

Jag vet verkligen inte... Jag tycker väl att en del av dom där sakerna är roliga men det är inget som jag känner att jag vill göra. Har ni något förslag? Vad tycker ni om att göra? Jag behöver inspiration...

Jag kanske har börjat på att bryta mitt mönster. Hos Jill förra veckan fick jag i uppgift att göra ett schema för hela veckan och trots att det har blivit en del ändringar idag så har jag fått en hel del gjort. Jag har letat efter passet, insett att jag inte har en aning om var det är, varit till polisen och beställt ett nytt. Jag har varit till försäkringskassan bara för att få reda på att jag är helt körd när det gäller någon form av ersättning under en sjukskrivning (jag och Jill pratade om det eftersom jag inte fått något gjort under drygt en månad nu). Fikat med Marcus, hittat en väldigt fin bikini till Grekland resan (om det nu blir så varmt) och även börjat fundera på hur jag ska lösa sommaren för att kunna få någon ersättning vid en eventuell sjukskrivning under sommaren/hösten.

Under förra veckan så skickade jag in en ansökan om att starta företag så det jag kommer göra under sommaren är helt enkelt att försöka få så mycket jobb och få in så mycket pengar som möjligt. För egentligen måste man ha jobbat under 6 månader i sträck för att kunna få några pengar under en sjukskrivning. Men har jag startat ett företag så kan dom kolla på hur mycket jag tjänat i företaget och hur det gått för liknande företag och få ersättning efter det. Då måste jag inte ha jobbat 6 månader. Det är nog min bästa chans att hamna "i systemet".

Det är verkligen inte lätt att komma in i systemet. Jag har jobbat en hel del men det har varit mycket extrajobb under studier, sommarjobb och säsongsjobb, aldrig 6 månader i rad. Och medans man jobbar så måste man gått med i arbetslöshetskassan. Just nu önskar jag att man hade tänkt på det lite tidigare men tyvärr är det sällan det första man tänker på när man tagit studenten.

Jag är väldigt upp och ner just nu med kort stubin vilket tär en del på mitt och Marcus förhållande. Men vi har tagit oss igenom så mycket så vi kommer ta oss igenom detta också. Det har hänt mycket under våra snart 3 år tillsammans men vi har tagit oss igenom allt. Det är så otroligt skönt att veta när det är lite stormigt, det går över och vi har varit med om värre saker :)

Det är väldigt lätt att fokusera på vad jag mist istället för att se allt bra jag har just nu. Jag vill egentligen inte göra det men det är så väldigt lätt hänt och jag har börjat oroa mig för att det skulle hända igen. Jag vill inte gå igenom samma sak igen. Bitvis så är jag nog livrädd för det. Men jag måste inse att jag inte kan göra något, jag måste fokusera på att leva. Jag kan inte göra så mycket mer.

Fortfarande sticker det till i hjärtat när jag ser någon med gravidmage eller barnvagn. Idag åt vi nere vid piren vilket var otroligt mysigt och god mat. Efter ett tag så kom ett par med sin lilla bebis i barnvagn och två stolta morföräldrar. Det känns onekligen.
När jag var i Östersund såg jag en gammal klasskompis som jag inte sett på många år. Där stod hon med en stor fin mage, ungefär som jag antagligen hade sett ut. Det känndes. Det verkar som om det inte kommer gå över på ett tag. Kanske släpper det inte förrän vi själva går med en barnvagn...

Nu var det väldigt längesen jag slrev men det har hänt mycket sen senast :)
Jag kände verkligen att jag fastnat på alla sätt och vis i vardagen och kände mig väldigt ensam. Det enda mina dagar gick ut på var att sitta hemma och piska mig själv hela dagarna för att jag inte gjorde någonting.
Därför bestämde jag mig att ta chansen att åka upp till Jämtland när min far erbjöd sig att betala. Det gav mig möjligheten att bryta av mitt destruktiva mönster och kanske samla lite energi.

Så förra tisdagen åkte jag upp med nattåget. Så klart var det en massa förseningar men efter många om och men så var jag uppe i Östersund där min kära bror tålmodigt väntade i sin bil och spelade tetriss i en timme innan tåget kom. Den dagen spenderade vi inne i Östersund i Mathias och hans rumskompisars ungkarlslya och nere i centrum. Senare åt vi middag tillsammans med mamma och hennes vän Ingela. Vi tre åkte därefter på ett Great freedom möte där vi läste texter och kollade på några filmklipp. Det behövs verkligen för att påminna sig själv ibland. Jag önskar verkligen att det fanns något liknande här i Jönköping.
Sen bar det av till mamma och hennes mysiga lilla stuga i Ytterån :)

På torsdagen åkte jag först till stan för att fika med min kära vän Malin som nu mer bor i Umeå så tyvärr så ses vi inte så ofta, så det var jätte roligt att få se henne :) Efter en tre timmars fika går jag till bilden och ser en lapp som jag absolut INTE vill se, min första parkeringsböter! :( Egentligen så är var det inte så farligt för jag kan ändå inte göra något åt det, men HERREGUD vad svårt det kan vara att släppa det helt! Jag och Mathias åkte till Fjällsta för att träffa svärföräldrarna och tända ljus till Doris i minneslunden och under hela resan kom det stunder då den där lappen kom upp i huvudet och så fort den tanken kommer så känner jag hur ilskan och irritationen kommer. Så under den resan blev det många "korta stunder" (Great freedom) för att försöka släppa det :)

Bortsätt från 600 kr minus på mitt konto så var den dagen jätte trevlig. Vi gick ner till minneslunden och tände ett ljus för Doris. Vi lämnade också lite påskliljor och en liten betongros som jag hoppas kommer få ligga kvar länge :)
Mina snälla svärföräldrar bjöd på god mat och det var mysigt att träffa dom och Marcus systrar. På något vis så känns det lättare att åka dit nu efter att Doris föddes, det känns mer avslappat och det är jag så glad och tacksam över. Så tack min älskade lilla dotter för den gåvan ♥

Fredagen åkte vi till Svenstavik och fotade för ett skolprojekt och passade på att göra ett besök hos min gammelmormor och -morfar. Känns lite jobbigt att se att dom börjar bli gammal men man kan väl inte vänta sig annat när det inte är så många år kvar till 90.

Lördagen blev otroligt lugn. Den spenderades hos min älskade mor och hennes underbara lilla stuga vid sjön. Bytte däck, promenerade och bakade och så klart en massa prat :)

På söndagen fyllde min pappa år så jag och Mathias åkte till Västnor där han bjöd på mat och massor av fruktsallad. Den största överraskningen blev att se en varg som sprang över ängarna på baksidan huset. Första gången jag sett en varg i det fria så det var väldigt roligt att få se.

Sen på måndagen var det dags att åka hem till Jönköping igen. Jag hade mycket blandade känslor. Det var jätte skönt att få komma hem och träffa Marcus men samtidigt vet jag att jag skulle känna mig ensam. Och genast så saknade jag mamma och Mathias. Det är alltid så roligt att träffa dom och jag känner mig så lugn. Det kändes också tråkigt att inte veta när vi ses igen eftersom jag inte kommer ha någon möjlighet att åka upp i sommar. Men förhoppningsvis så kommer dom ner något istället :D

Så det har hänt i mitt liv senaste veckan :)

Hjälp vad det svänger fort! Sitter här och gråter för mig själv. Vet inte riktigt om det är något särskilt men det gör lite lagom ont och är allmänt ledsen. Känner mig lite hjälplös för tillfället. Jag är inte det egentligen men så känns det för tillfället. Offer för omständigheterna. Och jag hater det. Jag är arg, ledsen och många andra saker samtidigt. Jag önskar att jag kunde få hjälp av någon. Att någon kunde få mig på fötter igen och styra mig i rätt riktning.

Jag känner mig sorgsen idag. Det har jag gjort till och från i flera dagar. Jag känner mig väldigt ensam eftersom jag för tillfället inte känner någon i Jönköping och jag har dragit på mig offerkoftan. Jag gör ingenting vilket jag någonstans måste vara nöjd med eftersom jag inte gör något.

Jag känner mig fruktansvärt tråkig här på bloggen nu och jag ber om ursäkt för det. Jag har bara kört fast.
Det positiva är att jag känner mig väldigt lugn när det gäller Doris. Hon finns alltid med mig fastän kanske inte alltid i tankarna. Och det känns okej. Om jag skulle tänka på henne och det som hänt hela tiden skulle jag sluta fungera överhuvudtaget. Jag vet inte om jag fungerar så bra nu heller men på det här viset har jag i alla fall möjligheten att fortsätta. Just nu är det inte sorgen jag behöver jobba med utan hur jag ska gå vidare och leva mitt liv för just nu lever jag inte, jag bara finns.

Om det finns någon där ute med ett tips på hur jag kan bryta mina mönster så lyssnar jag mer än gärna. Jag vill bara ta mig ur det här!

Jag är lite frustrerad för jag vet hur mycket jag har att göra och ändå så gör jag inget! Jag har fastnat... Det farliga är att jag själv har börjat sätta mig i det facket. Vad jag skulle behöva nu är ett jobb eller praktikplats som jag måste gå till varje dag. Jag skulle behöva någon form av struktur. Drömmen vore att ha en assistent som varje dag säger åt mig vad jag ska göra och piskar mig tills jag får det gjort! Det är min dröm för tillfället ;)

Idag fick jag ett mejl från en tjej som läser bloggen. Hon miste nyligen sitt barn i ungefär samma vecka som mig. Jag blir lika förfärad varje gång någon hör av sig och varit med om liknande händelser men jag är så fantstiskt glad att hon valde att höra av sig. Hon fann någon form av tröst i mina inlägg och för mig är det allt jag någonsin har hoppats på.

Efter att Doris föddes började jag skriva för att få lätta hjärtat och därför har jag försökt att vara så öppen och ärlig som jag bara kan. Jag skrev även för att omgivningen som kanske inte vågade ställa frågor ändå kunde få reda på vad som försegick i mitt liv och huvud.
Men det som jag hela tiden hoppats på är att mina ord och min historia kanske kan vara till hjälp för någon.

Ni får jätte gärna kommentera eller mejla, det är lika trevligt varja gång :) Och vill ni läsa dom låsta inläggen så hör av er. Dom är egentligen mest låsta för att jag ska veta vilka som läser dom.

Var in och läste en kompis blogg som nu är i Kina tillsammans med alla andra vänner här i Jönköping. De hade varit till Kinesiska muren och hade jätte fint väder. Jag blir lite sorgesen när jag vet att jag också hade kunnat vara där. Det är en av många ställen som jag skulle vilja se och dom kommer säkert få en fantastisk upplevelse under sin 7 veckors resa så jag blir lite sorgsen av att veta att jag missade den chansen.
När jag tog beslutet att inte åka var jag gravid med Doris. Då kändes det trist men jag visste att när dom kommer hem så kommer jag ha mitt fantastiska barn hos mig och det slår allt. Men nu sitter jag inte här med stor mage och inväntar förlossningen och jag sitter inte heller i Kina så just nu känns det fruktansvärt trist...

Känner att det har varit ganska lugnt här på bloggen senaste tiden men det har varit ganska lugnt när det gäller mina känslor kring allt som hänt. Som alltid så finns Doris i mina tankar och saknar henne varje dag, men känslorna bara finns där hos mig hela tiden utan att det tar över. Det är väldigt skönt för det känns då som om livet får gå vidare. Jag glömmer ingenting och jag förtränger inte heller någonting, jag låter det bara vara.

Tatueringen har varit helt fantastisk för mig. Nu finns hon fysiskt med mig var jag än går. Hon har inte bara en plats hemma, hon har även en given plats på mig. I mitt hjärta kommer hon alltid finnas men det är inget som någon annan kan se.

Jag känner mig ganska tillfreds för tillfället. Kämpar på med skolan som vanligt men det går tyvärr lite långsammare än jag hade önskat. Jag tappade farten lite under helgen tyvärr men jag ska försöka jobba upp den igen. Men känslomässigt mår jag ganska bra och det är härligt. En viktig sak som jag lärt mig tiden efter Doris men även innan, är att ta tillvara på de stunder som livet känns bra och man känner sig tillfreds. Att bara uppmärksamma dessa stunder och njuta. Tidigare har jag klamrat mig fast vid denna känsla och varit rädd att den ska försvinna för jag vill inte må dåligt igen. Men är man rädd för att mista känslan kan man inte heller ta vara på dom bra stunderna. Så just nu njuter jag :)

I söndags var vi på bio (appropå att njuta), The Fighter med Mark Wahlberg och Christian Bale. Riktigt bra film med grymt skådespeleri. Christian Bale kan verkligen göra riktigt bra roller ibland som t.ex. The Machinist. Men den filmen är läskig för han är så fruktansvärt smal! Helt galet att man går ner så mycket för en roll och dessutom gör Batman direkt efter då han är väldigt vältränad istället. Han kropp måste verkligen tagit stryk.
Det där blev ett litet sidospår ;)

Som jag nämnt tidigare så fastnar jag ibland vid bloggar där andra också mist sitt/sina barn. En som jag brukar läsa ibland är ladybond.se. Jag blir så imponerad av henne att hon, trots många missfall och sena missfall, ändå fortsätter att försöka. Jag vet inte om jag hade orkat så länge faktiskt med hormonbehandlingar och osäkerheten.
Av en slump kom jag in på en annan blogg där hon hade skrivit ett sånt fint stycke ur en låt till sina tvillingar som hon mist. En låt av Peter Lemarc "Älskad från första stund".

Om det ändå hade räckt med bara min kärlek till dej
Den är större än du tror
Större än kärleken själv
För när du steg ner på denna jorden rund
Var du älskad från första stund
Älskad från första stund

Jag tänker mycket på Doris just nu och saknar henne men det känns ganska bra igen, ganska lugnt. Det känns åter igen okej att tänka på henne utan att sörja och det känns okej att inte alltid tänka på henne utan bara låta henne finnas hos mig. Stycket ur låten kändes så klockren, precis så känner jag för henne. Hon kommer alltid vara så oerhört älskad och jag kommer alltid känna sån tacksamhet för henne.

Just i detta ögonblick behöver jag hjälp. Mitt hjärta gör ont och jag saknar Doris så otroligt mycket. Det enda jag vill är att ha henne här. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill ingenting. Jag vill bara få hålla henne, ha min dotter hos mig. Jag vill känna hennes sparkar. Jag vill sitta här och ha ont i fogarna. Jag vill börja göra plats för henne här. Det gör bara så ont...

Det har inte varit någon bra dag idag. Jag är så fruktansvärt svajig i mitt humör och jag är inte van det längre, tror att det kan vara PMS och det har jag inte haft sen juli förra året.
Var ner till ungdomsmottagningen i morse och hur kvinnan pratade med mig hjälpte inte på något sätt. Kändes som om hon bara ifrågasatte och kritiserade mig hela tiden och bara antog en massa saker baserat på hur andra i liknande sits har det. Jag blev så irriterad för hon har ingen aning om hur vi har det och vad vi gått igenom.
Snart ska jag iväg och prata med Jill så jag hoppas att dagen kanske vänder då.

Sitter och kollar på Big Brother. Jag trodde aldrig att jag frivilligt skulle sitta och kolla på det men jag måste erkänna att det är lite roligt att kolla på lite intriger. Kanske beror på att mitt liv är så lugnt på den fronten :)
Igår kväll var det inte riktigt lika lugnt som det brukar vara här hemma. Jag och Marcus har gått om varandra lite men efter att pratat en del så hoppas jag på att vi kanske går åt samma håll igen.

Vi har pratat mycket om att åka utomlands och särskilt efter allt som hänt senaste tiden så vore det roligt att göra något tillsammans. Så imorse satt vi och kollade efter resor och hittade en resa till Zakynthos via Apollo. Dom hade ett erbjudande om man bokade inom ca 1 v så fick man 2500 kr i rabatt. Så helt plötsligt så hade vi bokat och betalat för en vecka i Grekland! :D Vi åker den 10 maj vilket känns otroligt skönt för just den dagen så hade vi beräknad förlossning. Så det ska bli skönt att ha något annat att fokusera på den dagen :) Och på torsdag ska vi tatuera oss!!! Så det är mycket att se fram emot närmsta tiden :D

Igår var jag ut för första gången på väldigt länge och det blev lite mycket vin så idag är jag lite lätt bakis. Inte så mycket egentligen men jag är så mycket mer medveten om vad som händer i min kropp nu och då känns det lite obehagligt faktiskt. Men jag hade fantastiskt roligt :) Jag, Marcus och en kompis var hemma hos oss och umgicks innan vi träffade upp en annan kompis och hennes vänner på Pipes of scotland. Har aldrig varit där tidigare men det var riktigt mysigt där.
Vi hade tidigare på dagen kommit in på det här med förlossningar men pratade inte så mycket om det då, men det kom upp igen senare på kvällen och jag fick berätta lite om hur det var med Doris. Det var så mysigt att prata om det, smärtan men också att det är helt klart värt det. Även om jag inte fick ta med min dotter hem så ångrar jag ingenting för jag hade aldrig kunnat föreställa mig den fantastiska, villkorslösa kärleken till sitt barn.

Jag längtar så till den dag då jag får gå igenom en förlossning och veta att vi ska få ta med vårat barn hem. Det kommer bli så annorlunda på många olika sätt. Doris var så liten så förlossningen i sig gjorde inte så ont men värkarna gjorde fruktansvärt ont och jag kan tänka mig att de var ungefär som vid en "vanlig" förlossning. Med henne så var det inte bara den fysiska smärtan, där fanns också smärtan i att veta att vår dotter inte skulle ha en chans att klara sig. Den smärtan var så otroligt mycket värre. Jag längtar så otroligt mycket till den gång jag går igenom en fullgången graviditet och en förlossning där den psykiska smärtan inte finns. Det ska bli underbart :)

Jag blir verkligen lika glad varje gång jag får prata om Doris och hela upplevelsen. Så om det är någon som har nån fråga så får ni mer än gärna ställa den :) Och kommentera gärna, jag blir så glad varje gång jag öppnar bloggen och ser att det är någon som lagt en kommentar :D

Jag var inne på FamiljeLiv.se och läste i olika forum. Ibland så gör jag det för att få stöd eftersom det finns många där som varit med om liknande saker, men ibland så kan det vara att trycka lite till på den ömma punkten för att det ska göra lite ondare. Idag var det lite mer för att söka stöd och läsa om de som försökt få barn länge som inte får det men som ändå kämpar på. På något vis så känns det uppmuntrande, de fortsätter att kämpa på oavsett. Drömmen att få ha ett barn hos sig är starkare än sorgen att inte ha det.

Jag hittade en tjej som misst sitt barn, nu är hon gravid igen men när hon startade den tråden så hade hon precis mist sin son. Och hon beskriver så otroligt bra så som jag känt och känner gentemot människor i min omgivning.
http://www.familjeliv.se/Forum-10-212/m53140473-1.html

Jag har fått lite ny energi vilket känns helt fantastiskt! Allt har stått stilla så länge så det är så skönt när det händer något i rätt riktning, även om det är små myrsteg.
Jag har kännt mig totalt omotiverad när det gäller allt som har med skolan att göra, eller min framtid överhuvudtaget. Jag har inte känt något driv inför något. Men så häromdan så vände det. Det började med att jag var helt säker på att jag var gravid, det fanns inte direkt några tecken egentligen, men av någon anledning så bara kändes det så. Jag låg morgonen efter i sängen och filosoferade kring om jag var gravid och hur det skulle vara. Jag kände då att jag fick en liten extra energikick till att vilja göra saker. Så var det när jag blev gravid med Doris också. Helt plötsligt ville jag verkligen gå klart skolan, fixa lägenheten, jobba med mig själv och mitt och Marcus förhållande. Lite så känner jag nu också.
Oavsett om jag blir gravid inom en snar framtid eller något år, så är det så skönt att känna att jag vill göra något (även om det går långsamt). Det är helt otroligt vad mina barn kommer göra mycket för mig genom att bara finnas till. Doris har redan gjort så fantastiskt mycket för mig, min fantastiska dotter.

Jag var och pratade med Johanna (psykolog) häromdan. Vi kom på något sätt in på vad jag lärt mig under tiden tillsammans med Doris och hur speciell kärleken till sitt barn är. Att min dotter öppnade mitt hjärta så totalt och fick mig att älska på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.
När vi pratade om henne så kände jag mig helt plötsligt så otroligt lugn och harmonisk och satt där med ett litet leende på läpparna. Jag har känt så under prioder efter hennes födsel, särskilt när jag varit tillsammans med henne eller pratat om vår lilla ängel. Just som jag kostaterade för mig själv hur lugn jag kände mig så sa Johanna att jag såg så lugn ut. Jag kan verkligen känna själv hur jag utstrålar lugnet inom mig.
Jag vet att detta lugn alltid finns inom mig men än så länge så kommer det främst fram när jag pratar om Doris. Därför kan jag känna att det är så jobbigt att det är så få av vännerna i min omgivning som vågar prata om henne med mig, jag mår så bra av det och jag älskar verkligen att få dela med mig av min upplevelse av henne.
Ibland känns det jobbigt att lämna lägenheten för här har hon sin plats och är en del av omgivningen och vår vardag, men utanför så är allt som vanligt. Att ingen pratar om henne hjälper inte, då känner jag mig ännu mer isolerad.

Insåg entill sak igår hos Johanna. Den enda tryggheten jag har här i Jönköping är Marcus och min kontakt med psykologer.
Det är nu dags att avsluta kontakten med Johanna för att istället fokusera på kontakten med Jill, psykologen på sjukhuset. Jag blev nervös när jag hörde detta och jag blev överraskad över hur jag reagerade, men när jag tänker på det så är de de enda som jag känner någon trygghet i. Skolan känns inte trygg eftersom jag inte har praktik eller någon form av tidsplanering, vännerna här kommer skingras över Sverige och världen och familjen befinner sig 80 mil härifrån. Marcus och psykologerna har varit det enda som känns lite mer bestående på något vis och att säga upp kontakten med en av dom kändes faktiskt lite skrämmande. De är dessutom de enda här nere som jag verkligen pratar om Doris med.

Men nu försöker jag fokusera på att det ändå känns ganska bra och snart ska jag iväg på yoga. Började med magnesium förra veckan så jag hoppas att den värsta stelheten har släppt. Upp till bevis :)