MelindaEriksson

Vad mycket saker jag fått göra som jag aldrig trodde att jag skulle behöva hantera. Fixa med begravningsbyrå, fundera på minneslund eller gravplats, sörja min dotter. Kuratorn och begravningsbyrån har verkligen varit fantastiska för det är inte mycket praktiskt som vi behövt ta hand om. Jag är också väldigt glad att jag aldrig tagit beslutet att gå ur Svenska kyrkan. Tack vare dom så har vi inte heller behövt fundera på några kostnader vilket inte är något man vill fokusera på i det läget.
Men fortfarande så kan det dyka upp praktiska saker som vi måste ta tag i. Idag fick jag ett brev från församlingen där hon ska ligga. Ett papper där det står reglerna kring minneslunden och att jag är informerade om dessa. På begravningsbyrån skrev vi på ett liknande papper men nu blir det då från kyrkan.

I brevet står det att:
- anhöriga ej äger rätt att närvara vid gravsättning av aska.
- ej får vetskap om askans placering i minneslunden.
- endast lösa blommor får placeras i minneslunden på härför avsedd plats.
- blommor efter begravningsgudstjänst ej får läggas i minneslunden.
- ej plantera växter.
- ljus placeras på härför befintlig ljusbägare.
- ej beträda gräsmattan.

Jag känner till alla regler, som sagt så har jag skrivit på ett liknande papper tidigare. Men ändå så kändes det lite jobbigt att läsa dom. Det jobbigaste är nog att inte ha ett ställe där man kan fixa och dona och plantera lite blommor. Att inte få göra något helt enkelt. Men även att inte ha en specifik plats och veta NÄR hon gravsätts, att inte få närvara.
Men jag vet också att detta är det bästa alternativet för oss. Vi bor 80 mil från kyrkogården så vi skulle aldrig kunna ordna så mycket som vi vill och skulle därför få dåligt samvete över hur det ser ut hos henne. Minneslunden är verkligen jätte fin och jag vet att hon kommer få det bra där men det kan ju kännas jobbigt i alla fall.
Det är nog därför det är så viktigt för mig att hon får en plats i vårt hem. En plats där jag kan fixa och dona så det alltid är fint.

Jag mistänker att när församlingen fått pappret så dröjer det inte länge förrän gravsättning sker. När den är gjord så kommer vi få ett papper hem som meddelar att den är gjord, att vår llilla tjejs aska äntligen ligger i jorden.

Ibland vet jag inte hur jag ska gå vidare.
Kommer det alltid kännas som om en del av mig saknas?
Kommer hålet i hjärtat alltid vara så här synligt?
Eller kommer det minska med tiden?

Tidigare har jag inte velat hamna i facket "tjejen som mist sitt barn" eller sätta mig själv där. Men det spelar ingen roll vad jag gör så är jag den tjejen. Jag är väldigt mycket annat men jag är också hon. Så är det bara. Och det spelar ingen roll hur mycket jag önskar att det var annorlunda, så här ser mitt liv ut just nu fastän det ofta känns overkligt. Men saknaden, sorgen och kärleken vittnar om att jag har en dotter som var tvungen att lämna oss lika fort som hon kom. En dotter som jag älskar över allt annat och som jag är så stolt och tacksam över ♥

Jag älskar dig så mycket min lilla ängel ♥

Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig

- Jacques Werup

Nu är jag hemma i Jönet igen efter några härliga dagar i Stockholm. Det var jätte mysigt att få umgås lite med Marcus familj. Medan Marcus och hans pappa var på Vildmarksmässan gick vi tjejer på stan och shoppade lite men jag tror att der var minsta systern som får priset för största shopparen :)
Även jag fick träffa åtmisnstone 1/3 av min familj, min älskade bror hade varit i storstan på en utbildning så vi han träffa honom en sväng efter att vi lämnat tatueringsstudion. Det var jätte mysigt att få träffa honom <3

Jag är så otroligt nöjd med min tatuering! Jag älskar den verkligen. Det ska bli så roligt att se hur den ser ut när den har läkt helt för avtrycken kommer delvis ljusna i skuggningarna.
Jag har en tatuering på ryggen och det tyckte jag gjorde så fruktansvärt ont och var därför jätte nervös inför denna. Men jag tyckte inte alls att det var så farligt. Jag tror att förlossningen har varit till jätte stor hjälp för där lärde jag mig att andas igenom smärtan och jag kände att klarade jag mig igenom det så ska jag nog klara av lite nålstick ;)
Först när tatueringen var klar så kände jag att det var väldigt roligt att ha den men inte så mycket mer. Men den känslomässiga delen har kommit eftersom. Nu känns det underbart att alltid ha hennes avtryck med mig och på detta vis kommer hon aldrig bli bortglömd. Människor kommer fråga om den och jag får berätta om henne, hon kommer alltid finnas med mig, även synligt.

Äntligen ska vi göra vår tatuering tillägnad vår lilla Doris! Tidigt imornbitti tar vi bussen till stockholm och åker sen direkt ut till tatueraren där vi kommer spendera hela dagen. Jag är lite nervös för han som ska tatuera oss kommer från Argentina så det blir engelska hela dagen vilket jag inte pratar så mycket nu mer. Men det ska nog gå bra :) Jag är som vanligt nervös för smärtan men det fungerar säkert bara jag andas mig igenom den.

Tatueringen kommer sitta på höger underarm. Texten går längsmed armen och kommer avslutas med avtrycken (kanske ändras lite imorgon hos tatueraren men så är det tänkt för tillfället i alla fall :) )
Jag är lite osäker på texten än. Jag har några olika alternativ men kan inte riktigt bestämma mig... Vad tror ni?



Det är väldigt små skillnader så det är mer helheten jag kollar på. Sen så brukar jag bli så skeptisk när det är jag själv som gjort något :P

Det är så mysigt när alla säger att jag är så stark och imponeras av hur jag hanterar allt men just nu känner jag mig inte så stark tyvärr. Jag känner mig lite lätt vilsen, förvirrad och allmänt känslig. Igår var jag till min psykolog på kvinnohälsan. Jag mådde helt okej när jag gick dit men i väntrummet satt en man med sitt nyfödda barn som inte kunde varit många dagar gammal. Barnet hade världens hicka och tyckte väl att det var lite jobbigt så pappan satt och tröstade den lilla. Och jag satt och kollade på och grät i det tysta. Jag försökte samla mig genom att ta djupa andetag och släppa tankarna. Det hjälpte korta stunder men snart kom tårarna igen. Jag lyckades samla mig lagom till psykologen kom men när jag kom in på hennes rum dröjde det inte länge innan det brast igen. Hon är nämligen gravid och är beräknad ca en månad efter mig.

Jag är rädd igen, för det mesta faktiskt. Jag för ett inre krig med mig själv och försöker trycka bort känslor och sidor som jag har bestämt är jobbiga eller inte bra för mig. Men det är inte till någon hjälp för allt finns där, jobbiga tankar och känslor. Det spelar ingen roll hur mycket jag slåss mot mig själv så är de en del av mig. Om jag bara skulle acceptera dessa sidor hos mig själv så vore det så mycket lättare.

Jag haterar mycket på samma sätt som jag gjort tidigare eftersom jag är van detta och anser därför att det är en lättare väg att gå. Men varför skulle det vara lättare att stänga hjärtat, sluta mig själv, inte göra något och tycka synd om mig själv istället för att bara låta allt var?
När jag gör på mitt gamla sätt så gör jag det inte fullt ut. Jag värderar allt jag gör och tycker egentligen att det är fel, jag vill inte sluta mitt hjärta, jag vill inte stöta bort Marcus eller vara handlingsförlamad. Eftersom jag tycker att det jag gör är fel så blir det ett inre krig, ett krig mot jaget som vill vara lat och tycka synd om sig själv och det andra som dömmer och vill göra på ett nytt sätt. På det här viset gör jag allt så otroligt mycket jobbigare för mig själv. Men det är tyvärr inte bara jag som drabbas, jag ser på Marcus att han tycker att det är jobbigt när jag nu återgår till mitt gamla sätt att hantera jobbiga tider. Jag låter varken han eller någon annan att hjälpa mig och istället för att öppna mitt hjärta för honom så sluter jag det och mig själv som en mussla, bokstavligt talat. När han ser att jag är ledsen och ska hålla om mig så håller jag armarna mellan oss som ett skydd.

Jag tror att jag är lite rädd för mig själv...

När jag inte mår så bra så ställer jag mig framför Doris lilla altare, hennes egna plats i vårt hem, så mår jag oftast lite bättre. När jag kollar på hennes saker så känns det som när man kollade ner i hennes kista, hon är så otroligt älskad vår lilla tjej. Det är inte bara saker från oss utan från vår omgivning också. Senast fick jag en väldigt fin text av min farmor och ett stort kort med en ängel på som nu står på hennes plats.







Vid minnesstunden fick vi en underbar liten rosa mössa med Doris broderat i paljetter av Eriks Fundin. Den är så fantastiskt söt :)

Vår älskades små avtryck. Handen är 3 cm hög och foten 4 cm. Förhoppningsvis kommer dom snart, tillsammans med namn och datum, finnas som tatueringar på både mig och Marcus  ♥

Jag behöver verkligen påminna mig om hur jag har känt och fortfarande känner, jag glömmer bara bort det ibland och fokuserar på fel saker. För att komma ihåg hur jag har kännt tidigare så läser jag anteckningar från min tid i Jämtland.

Helgen efter hennes födsel:
Det var längesen jag kände mig så innerligt lycklig som jag gjortde igår. Trots den svåra tid jag och din far befinner oss i så är du det mest underbara som hänt oss och har aldrig känt mig stoltare inför något jag varit med och skapat. Jag är världens stoltaste mamma till en fantastisk dotter som under så kort tid gjort så mycket för alla i sin omgivning. Du är helt enkelt helt fantastisk älskade ängel ♥

10/1

älskade lilla dotter ♥ just nu känns det tungt att veta att det snart är sista gången som jag får hålla dig. jag älskar dig över allt annat men jag är rädd att släppa taget. på något vis är jag rädd att leva vidare för det känns som om jag glömmer bort dig om jag inte klamrar mig fast vid varje minne, varje känsla och varje tanke kring dig. om det just nu dyker upp andra känslor som inte involverar dig och som jag behöver arbeta med så känns det fel på något vis. jag vill stanna i min bubbla för evigt för där känns det som om det är vi. men jag vet också att du inte hade velat att jag ska gräva ner mig i min sorg utan att fortsätta leva och tillåta mig själv att känna glädje och lycka. det finns egentligen ingen mening att gräva ner mig eftersom, nu är det så här. du kommer snart inte finnas med oss fysiskt men du kommer alltid leva vidare i våra hjärtan och handlingar.

jag älskar dig otroligt mycket min älskade lilla ängel och vi ses lite senare idag ♥

många pussar och kramar

mamms

 

Vecka 2

jag är så stolt över dig lilla tjej ♥ jag blir hela tiden påmind från omgivningen hur mycket du åstadkommit på din korta tid hos oss och hur mycket du hela tiden påverkar människors handlingar.

du har förändrat våra liv för alltid och det är enbart till det bättre. du får mig att vilja göra bra val i framtiden eftersom de kommer vara tack vare dig. alla handlingar från och med de positiva resultaten har varit med dig i våra hjärtan och så kommer det fortsätta vara.

jag är verkligen världens stoltaste mamma till en mäktig liten tjej som har lämnat stora ringar på vattnet ♥

 

14/1

Jag är så fantastiskt glad, överlycklig, över att du han känna min oändliga kärlek till dig under de minuter jag fick hålla i dig i min famn och du somnade in. Att du fortfarande känner vår kärlek till dig och vet att du är älskad över allt annat. Det är det mest underbara jag någonsin hört för jag älskar dig så min magiska lilla dotter ♥

Jag satt och kollade på lite bilder och mindes vår stund med Doris och vår sista stund tillsammans med henne, minnesstunden en vecka efter hennes födsel. Det var en jätte fin cermoni tillsammans med våra familjer. Tyvärr hade jag inte med mig min systemkamera och det var ganska mörkt i lokalen så det blev inte så bra bilder. Men det gör inget, vad de föreställer betyder mer för mig än kvaliteten.



Först kände jag mig lite upprörd över att kistan bara var en låda av spånskivor, en som man lätt hade kunnat snickrat ihop själv. Men diakonen hade med sig pennor så vi fick alla skriva en hälsning till henne. Det kändes helt underbart att få skicka med en liten hälsning till henne och det tråkiga vita lådan blev helt plötsligt väldigt personlig och fantastisk. Det hade inte kunnat bli bättre.

Jag gillar bilden där man ser Doris i kistan. Alla ville skicka med en liten present till henne, det blev så mycket så hon själv knappt fick plats :) Hon är så otroligt älskad av alla och kommer alltid vara saknad.

Under cermonin läste min mamma en text ur boken Profeten, ett stycke om Kärleken. Hon läste denna också den för min onsdagen efter att Doris föddes och jag skulle sova hos henne. Det gjorde ont i hela kroppen av saknad och kärlek och då jag hörde orden kändes det så rätt på något vis.


"Då kärleken kallar er, följ honom,
Fastän hans vägar är svåra och branta.
Och när hans vingar omsluter er, överlämna er då till honom,
fastän svärdet som är dolt i vingarna kan såra er.
Och när han talar till er, tro honom,
Fastän hans röst kan lägga era drömmar i spillror,
så som nordanvinden ödelägger trädgården.
Ty liksom kärleken kröner er, skall han också korsfästa er.

Liksom han är till för er växt, så är han också för er tuktan.
Liksom han stiger upp till er högsta höjd och smeker era spädaste grenar,
som skälver i solen, skall han nedstiga till era rötter och skaka dem där de klänger sig fast vid jorden.
Liksom sädeskärvar samlar han er till sig.
Han tröskar er för att göra er nakna.
Han siktar er för att skilja er från agnarna.
Han mal er tills ni blir vita.
Han knådar er tills ni blir smidiga; och sedan överlämnar han er till sin heliga eld
på det att ni må bli heligt bröd till Guds heliga fest.
Allt detta skall kärleken göra med er för att ni skal lära känna ert hjärtas hemligheter,
och i den kunskapen bli en del av Livets hjärta.

Men om ni i fruktan endast söker kärlekens frid och kärlekens njutning,
då är det bättre att ni skyler er nakenhet och går bort från kärlekens tröskplats,
till ett liv utan årstiders växlingar,
där ni skrattar men inte allt ert skratt och gråter men inte alla era tårar.
Kärleken giver intet utom sig själv och tager intet, utom från sig själv.
Kärleken äger icke, vill ej heller ägas; ty kärleken är nog för kärleken.
Då ni älskar skall ni inte säga: "Gud är i mitt hjärta" utan snarare: "Jag är i Guds hjärta."
Tro ej att ni kan bestämma kärlekens väg,
ty om kärleken finner er värdiga, bestämmer den er väg.
Kärleken har ingen annan önskan än att fullborda sig själv.

Men om ni älskar och inte förmår lämna era begär, låt då detta bli er önskan:
Att smälta och bli som en porlande bäck, som sjunger sin melodi för natten.
Att lärs känna smärtan av för stor ömhet.
Att bli sargad av sin egen insikt om kärleken.
Och blöda villigt och glatt. Att vakna i gryningen med bevingat hjärta och tacka för en ny dag av kärlek.
Att vila vid middagstimmen och begrunda kärlekens hänryckning.
Att vända hem med tacksamhet när aftonen är inne.
Och sedan somna med en bön för den älskade i hjärtat och en lovsång på läpparna. "

Efter denna text lade diakonen till:
"Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre,
men störst av dem är kärleken."
-Paulus, Första Korintierbrevet kap 13, Bibeln

Sen dess förknippar jag Doris med detta <3

Min fantastiska lilla dotter som beskrivits som både magisk och mäktig. Jag saknar dig så älskling. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta <3



Det är helt fantastiskt hur mycket man kan älska en person som man aldrig träffat tidigare. Jag har aldrig älskat någon så mycket som henne och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att mitt hjärta rymde så mycket kärlek.
Genom hennes kärlek har jag lärt mig så mycket om mig själv och andra. Mitt och Marcus förhållande har aldrig varit bättre vilket känns helt fantastiskt. Jag har tidigare tyckt det varit jobbigt att inte få känna den härliga nyförälskelsen, men jag måste säga att detta är så mycket bättre :)

Mitt humör svänger väldigt mycket just nu och det kommer synas på inläggen ;) Jag är delvis inne i en andra period av sörjande men jag försöker att inte fastna i det. Kan vara lätt att fastna i tankar kring varför det hände och hur mycket jag saknar henne. Men det gör det bara jobbigare för mig själv så jag försöker bara slappna av och känna det jag känner. Om det är saknad, kärlek eller glädje spelar ingen roll, för vilket som så är det okej :)

Mycket har hänt sen senast jag skrev. Livet blev inte riktigt som det vat tänkt.

För 4 och en halv vecka sedan föddes vår lilla dotter i ett sent missfall. Jag var då i vecka 22.

Det började strax innan 16.00 den 3/1 då jag kom hem till min pappas tomma hus. Jag såg då att det kommit lite väl mycket blod i flytningarna och jag började få ont i magen, ungefär som mensvärk som kom och gick. Jag blev rädd och ringde Marcus för jag visste inte hur jag skulle göra. Vi ringde båda två till sjukvårdsrådgivningen som direkt kopplade mig till förlossningen på Östersunds sjukhus. De sa att jag skulle komma in direkt på en undersökning.

Jag ringde min pappa som kom 10 minuter senare och sen bar det av mot Östersund i hög hastighet. På vägen in kände jag hur värken i magen kom mer och mer regelbundet och det gjorde ondare och ondare. Men fortfarande ville jag inte tänka att det kanske är värkar.

Vid 16.30 var vi inne på sjukhuset och jag mötte upp mamma där. Inne på förlossningen fick jag ett rum men strax efter så gick vi in till ett undersökningsrum. Där lyssnade barnmorskan efter lillans hjärtslag som lät jätte bra och hon reagerade på trycket på magen så allt såg bra ut.

Sen fick jag vänta ganska länge och jag var ensam i rummet för min mamma satt utanför och väntade eftersom de sagt att läkaren skulle komma och undersöka mig. Men hon kom aldrig och värkarna blev starkare och starkare. Det blev till slut så jobbigt att jag inte kunde slappna av genom dom och började vrida mig i sängen och ville inget hellre än att rusa därifrån. Då ringde jag mamma och bad henne komma. Inte långt därpå kom läkaren och de gjorde ett ultraljud. Där kunde jag se hur min lilla älskling levde rövare i magen. Plötsligt gick läkaren ut och kom tillbaka med en till läkare. Hon kollade också på ultraljudet och de pratade om en buktande hinna, men jag förstod inte vad de pratade om.
Därefter gjorde de en gynundersökning och sa att jag var öppen. Jag förstod fortfarande inte riktigt vad som föregick. Tänkte att jag kanske var lite öppen men att det skulle gå att stoppa.

När läkarna gick kom mina föräldrar in och barnmorskan berättade att förlossningen var igång och jag var fullt öppen. Det fanns inget de kunde göra för att stoppa värkarna. Detta var ca 18.30.

Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte i det ögonblicket. Tror inte jag tänkte någonting, det gjorde bara fruktansvärt ont, ondare än jag någonsin kunnat föreställa. Det gjorde otroligt ont fysiskt, men ingenting mot hur det kändes i själen. Därefter stängde jag av. Jag stirrade upp i taket, slängde bort pappas tröstande hand och ville bara att allt skulle vara över. Jag fick något som skulle lindra värkarna men det hjälpte inte så jag fick en spruta morfin i armen och därefter gick vi in till ett förlossningsrum. Sprutan hade inte hjälpt särskilt mycket så jag fick en till i benet. Men det gjorde fortfarande så fruktansvärt ont så jag ville ha ryggmärgsbedövning, jag ville inte känna någonting. Men det var för sent för det var dags att krysta.

Istället fick det bli lustgas. ”Krysta när du känner att det trycker på.” Men, jag känner inte något tryck tänkte jag. Antagligen var hon så liten att det aldrig blev något tryck. Så jag krystade i alla fall. Först kände jag vattnet forsa ur mig, vattnet hade inte gått än. Och vid nästa krystning kom hon min älskade lilla tjej.

Innan krystningen påbörjades frågade läkare och barnmorska om jag ville hålla i bebisen när den kom. Just då visste jag inte. Jag var i en bubbla utan några känslor. I den fanns bara tanken att jag vill att det ska vara över.
Men så fort hon kom ut så sprack min bubbla. Jag lutade mig fram och ville bara se henne, ta på henne, hålla henne.

De la henne på mitt bröst, den lilla, lilla krabaten. Efter att haft henne där en stund frågade de om jag ville veta vad det var för kön. Underligt nog hade jag inte tänkt på det över huvudtaget, det var det sista jag tänkte på. Det var helt enkelt mitt underbara barn. När vi såg att det var en lite flicka kändes det så rätt på något sätt. Enda sen jag blev gravid så har det känts som om vi skulle få en dotter och det var mest flicknamn som vi fastnat för, särskilt Doris. Och när jag höll henne så stämde allt, det var en liten Doris. Vi hade hela tiden föreställt oss en viljestark liten tjej, vilket hon verkligen visat under dagen. Vår fantastiska lilla dotter.

Medan hon låg där på mitt bröst så tog jag hennes hand, den lilla perfekta handen. Det var ett underbart ögonblick som jag aldrig kommer glömma. När jag lade mitt finger i hennes hand reagerade hon som vilken bebis som helst, hon slöt sina små fingrar kring mitt. Förutom det rörde hon sig inte mycket utan somnade bara in på mitt bröst.

Allt hade gått så fort. Från första värken strax innan 16.00 till det att hon låg på mitt bröst strax efter 19.00. Jag förstod det knappt. Att jag var hög på morfin och lustgas hjälpte inte heller, men så snart det började släppa och jag åter hade henne i min famn inne på gyn, så gjorde det så ont. Men jag visste och kände att det onda grundade sig i en oändlig kärlek till vår lilla Doris.