Rädsla...
Känner att jag kommer upprepa mig många gånger här på bloggen för det är samma tankar som går runt och runt.
Jag funderar mycket kring vad jag hade kunnat göra annorlunda. Åkt in till sjukhuset istället för att tänka att "ja men det är vanligt under en graviditet". Sånt som mycket flytningar, sammandragningar eller ont i mage och rygg som när man har mensvärk. Det jobbiga är att det är ju vanligt, men var går gränsen då man bör kontakta läkare eller barnmorska?
Jag funderade igår kväll lite på vad jag gjorde dagarna innan. Jag gjorde egentligen inget särskilt, det enda ansträngande jag gjorde var kortare promenader och en längdskidtur. Men sen slog det mig att under en veckas tid hade jag släpat runt min stora tunga resväska och burit den upp och ner för trapporna hos mamma, pappa och min brors lägenhet. Jag vet inte om detta bidrog till att förlossningen startade men risken finns ju.
Vid nästa graviditet kommer jag inte våga göra någonting, särskilt inte runt vecka 22. Då kommer jag inte göra något ansträngande överhuvudtaget, inga raska promenader, inga tunga väskor och jag kommer knappt gå i trappor. Jag kommer vara så rädd för att det ska hända igen och vill verkligen inte mista ett barn till...
Jag funderar mycket kring vad jag hade kunnat göra annorlunda. Åkt in till sjukhuset istället för att tänka att "ja men det är vanligt under en graviditet". Sånt som mycket flytningar, sammandragningar eller ont i mage och rygg som när man har mensvärk. Det jobbiga är att det är ju vanligt, men var går gränsen då man bör kontakta läkare eller barnmorska?
Jag funderade igår kväll lite på vad jag gjorde dagarna innan. Jag gjorde egentligen inget särskilt, det enda ansträngande jag gjorde var kortare promenader och en längdskidtur. Men sen slog det mig att under en veckas tid hade jag släpat runt min stora tunga resväska och burit den upp och ner för trapporna hos mamma, pappa och min brors lägenhet. Jag vet inte om detta bidrog till att förlossningen startade men risken finns ju.
Vid nästa graviditet kommer jag inte våga göra någonting, särskilt inte runt vecka 22. Då kommer jag inte göra något ansträngande överhuvudtaget, inga raska promenader, inga tunga väskor och jag kommer knappt gå i trappor. Jag kommer vara så rädd för att det ska hända igen och vill verkligen inte mista ett barn till...
Kommentarer
Trackback
