MelindaEriksson

Jag kan känna mig så otroligt ensam. Livet verkar bara gå vidare och det som hänt oss och Doris känns som gårdagens nyheter på något vis. Ingen hör av sig och undrar hur det är. Å andra sidan är det nästan ingen som gjort det förutom familjen för det är ingen som vågar prata med mig. Känns som om jag har pesten, en pest som inte bara smittar vid kontakt utan även via telefonen.
Det är jättejobbigt att träffa andra som man vet vet om det och om inte annat så syns det ju att jag inte har någon stor fin gravid mage. Ändå så säger de inget. Kan förså att det är ett väldigt jobbigt ämne att ta upp men just nu behöver jag verkligen prata om Doris och prata om allt runomkring. Känna att det inte bara är jag och Marcus i denna värld där Doris inte finns med oss.

Jag var på en hälsokurs idag på Yoga centret. Efter oss är självklart en gravidyogakurs, den som jag egentligen skulle gått på då jag fick den i julklapp men som jag var tvungen att byta. Så varje torsdag i några veckor framöver, kommer jag omringas av underbart gravida kvinnor i ungefär samma vecka som jag hade varit i. Då kan jag följa utvecklingen i hur jag hade kunnat se ut.
Usch, nu känner jag mig väldigt bitter... Men senaste dagarna har bara inte varit mina dagar. Men dom går upp och ner så förhoppningsvis vänder det snart igen för jag vet att lyckan och glädjen finns där det är bara det att jag inte kan se det just nu.