MelindaEriksson

Var in och läste en kompis blogg som nu är i Kina tillsammans med alla andra vänner här i Jönköping. De hade varit till Kinesiska muren och hade jätte fint väder. Jag blir lite sorgesen när jag vet att jag också hade kunnat vara där. Det är en av många ställen som jag skulle vilja se och dom kommer säkert få en fantastisk upplevelse under sin 7 veckors resa så jag blir lite sorgsen av att veta att jag missade den chansen.
När jag tog beslutet att inte åka var jag gravid med Doris. Då kändes det trist men jag visste att när dom kommer hem så kommer jag ha mitt fantastiska barn hos mig och det slår allt. Men nu sitter jag inte här med stor mage och inväntar förlossningen och jag sitter inte heller i Kina så just nu känns det fruktansvärt trist...

Känner att det har varit ganska lugnt här på bloggen senaste tiden men det har varit ganska lugnt när det gäller mina känslor kring allt som hänt. Som alltid så finns Doris i mina tankar och saknar henne varje dag, men känslorna bara finns där hos mig hela tiden utan att det tar över. Det är väldigt skönt för det känns då som om livet får gå vidare. Jag glömmer ingenting och jag förtränger inte heller någonting, jag låter det bara vara.

Tatueringen har varit helt fantastisk för mig. Nu finns hon fysiskt med mig var jag än går. Hon har inte bara en plats hemma, hon har även en given plats på mig. I mitt hjärta kommer hon alltid finnas men det är inget som någon annan kan se.

Jag känner mig ganska tillfreds för tillfället. Kämpar på med skolan som vanligt men det går tyvärr lite långsammare än jag hade önskat. Jag tappade farten lite under helgen tyvärr men jag ska försöka jobba upp den igen. Men känslomässigt mår jag ganska bra och det är härligt. En viktig sak som jag lärt mig tiden efter Doris men även innan, är att ta tillvara på de stunder som livet känns bra och man känner sig tillfreds. Att bara uppmärksamma dessa stunder och njuta. Tidigare har jag klamrat mig fast vid denna känsla och varit rädd att den ska försvinna för jag vill inte må dåligt igen. Men är man rädd för att mista känslan kan man inte heller ta vara på dom bra stunderna. Så just nu njuter jag :)

I söndags var vi på bio (appropå att njuta), The Fighter med Mark Wahlberg och Christian Bale. Riktigt bra film med grymt skådespeleri. Christian Bale kan verkligen göra riktigt bra roller ibland som t.ex. The Machinist. Men den filmen är läskig för han är så fruktansvärt smal! Helt galet att man går ner så mycket för en roll och dessutom gör Batman direkt efter då han är väldigt vältränad istället. Han kropp måste verkligen tagit stryk.
Det där blev ett litet sidospår ;)

Här skriver jag om saker som jag inte vill att alla ska vet. Så om ni är nyfikna och vill läsa dessa inlägg hör av er via facebook eller melinda_eriksson@yahoo.com så får ni kanske lösenordet :)

Det har varit väldigt dåligt med uppdateringar senaste dagarna. Men nu får jag lust att skriva eftersom jag egentligen borde skriva på rapporten. Man får alltid så mycket gjort när man ska plugga, allt annat än det man borde göra ;)

Det har varit en väldigt mysig helg. I lördags firade vi två år som förlovade :) Vi hade tänkt gå ut och äta men eftersom det var löningshelg så var det svårt att få tag på ett bord, så istället beställde vi lyx take-away från Anna Gretas, ett tapas ställe. Jätte gott som vanligt. Vi funderade på att gå på bio men så hade en jobbarkompis och hennes vänner fest så vi beslutade att åka dit istället. Känns som att man får passa på när det hände något eftersom minna vänner kommer vara bort i 7 veckor. Vi hade en jätte trevlig kväll med väldigt trevligt sällskap :)

Jag hade ju några väldigt produktiva dagar förra veckan men tyvärr så stannade de av lite under helgen, men det känns ganska bra i alla fall för det är inte helt stopp i alla fall. Hela tiden små steg i rätt riktning.

Jag längtar så fruktansvärt till grekland just nu!!! Vill bara att veckorna ska gå så vi får åka till lite varmare breddgrader och njuta i varandras sällskap. Det blir vår första resa tillsammans så det ska bli väldigt spännande att se om vi kommer gå varandra på nerverna eller om det kommer gå hur bra som helst :) Ska bara bli så underbart.

Nej men nu ska jag kanske göra ett nytt försök till att skriva klart rapporten. Ungefär så här känner jag mig för tillfället...

Har faktiskt fått en del gjort dom senaste dagarna. Avslutat ett projekt, kompletterat en kurs sen förra året och även gjort klart en fotouppgift tillsammans med Emilia, så nu är jag snart ikapp :) Nu blir det till att skriva klart en rapport och sen börja med nästa kurs, söka praktikplats och göra ett utskick till ett företag. Ska bli trevligt att få en liten lön :)

Känner mig ganska tillfreds för tillfället, allt känns ganska okej. Tankarna kring Doris har lagt sig lite igen så nu kan jag bara låta henne finnas hos mig utan att jag fastnar i tankar. Vilket är väldigt skönt. Det är härligt att kunna sakna någon och samtidigt älska denna person utan att det känns jobbigt. Låter kanske lite konstigt men ni kanske förstår vad jag menar.

Det som känns lite trist och jobbigt just nu är att mina vänner här i Jönköping åker till Kina på söndag, så under 7 veckor kommer jag känna mig väldigt ensam här. Blir konstigt med tanke på att jag också hade tänkt åka på den resan men blev gravid och kunde inte åka därför. Sen miste jag henne, men vid det laget var det försent att hoppa på den kursen. Men det blir nog bra i alla fall.
Att Marcus jobbar jämt hjälper inte men förhoppningsvis lugnar det ner sig lite för honom nu så jag får ha honom hemma lite mer :)

Idag har jag faktiskt varit riktigt produktiv. Klev upp kl 7 och började plugga i stort sett direkt och slutade inte förän kl 17 och då sprang jag ner på stan för att få några utskrifter inför morgondagens redovisning. Det känns väldigt bra att att faktiskt vara lite aktiv för omväxlings skull. Det är också skönt att ibland bli påminnd om att det kan kännas bra att vara aktiv. Ibland känns det bara lite svårt att dra igång det själv. Men framöver så måste jag hålla igång lite mer för jag kommer ha ganska mycket att göra. Några småjobb och en kurs som är ganska krävande. Jag måste även söka praktik och starta eget företag. Men det känns bra, just nu i alla fall ;)

Jag är lycklig, förvirrad, ledsen, förväntansfull, lugn, trött, tom, kärleksfull, känner saknad och längtan och mycket mycket mer. Kan en människa verkligen känna allt detta på en och samma gång?

Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig

- Jacques Werup

Som jag nämnt tidigare så fastnar jag ibland vid bloggar där andra också mist sitt/sina barn. En som jag brukar läsa ibland är ladybond.se. Jag blir så imponerad av henne att hon, trots många missfall och sena missfall, ändå fortsätter att försöka. Jag vet inte om jag hade orkat så länge faktiskt med hormonbehandlingar och osäkerheten.
Av en slump kom jag in på en annan blogg där hon hade skrivit ett sånt fint stycke ur en låt till sina tvillingar som hon mist. En låt av Peter Lemarc "Älskad från första stund".

Om det ändå hade räckt med bara min kärlek till dej
Den är större än du tror
Större än kärleken själv
För när du steg ner på denna jorden rund
Var du älskad från första stund
Älskad från första stund

Jag tänker mycket på Doris just nu och saknar henne men det känns ganska bra igen, ganska lugnt. Det känns åter igen okej att tänka på henne utan att sörja och det känns okej att inte alltid tänka på henne utan bara låta henne finnas hos mig. Stycket ur låten kändes så klockren, precis så känner jag för henne. Hon kommer alltid vara så oerhört älskad och jag kommer alltid känna sån tacksamhet för henne.

Istället för att plugga fastnade jag i photoshop och en ny header vilket ledde till en helt ny stil på bloggen :P Ville ha en som känns lite mer vårig.

Idag känns det mycket bättre än det gjorde häromdan. Tack alla som hörde av sig då, det värmde verkligen.
Jag blev bara jätte ledsen helt plötsligt och saknade Doris så fruktansvärt mycket, det kändes som om jag skulle gå sönder. Men jag ringde mamma för att prata lite och då släppte det. Jag vet vad som krävs för att jag ska kunna gå igenom känslorna istället för att kämpa emot eller klamra mig fast vid dem, jag ska bara slappna av och vara ledsen. Men ibland kan jag ha svårt att göra det själv och då är det jätte bra att ha någon som bara säger att jag ska slappna av och vara ledsen. I det läget så behöver jag faktiskt inte så mycket mer.
När jag lyckas med detta så går det över så fort, och det går inte bara över utan jag tar mig igenom det och mår jätte bra sen, helt plötsligt. Allt på grund av att jag tillåter mig att känna allt. Varje gång så chockas jag själv över hur fort det kan vända.
När jag skrivit hur jag mår här eller på facebook och människor hör av sig under dagen och undrar hur det är så känns det så konstigt att säga att det är bra, riktigt bra och jag hör hur de ser förvånade ut eller låter lite tveksamma. Men det är verkligen så jag känner och det blir fel att säga att det är "okej" eller "bra efter omständigheterna" bara på grund av andras reaktioner. Så jag kommer nog många gånger förvåna människor i min omgivning med mina snabba svängar, men de vänjer sig säkert :)

Kollade lite på bilder från förra sommaren och det mesta jag fotade då tror jag var konserter. Och Gud vad jag saknar det just nu! Känns lite synd att man inte bor i en större stad där det är fler konserter men jag ska söka ackrediteringar till sommarens festivaler så jag hoppas att det blir något i alla fall :)
Här är några bilder från Peace & Love och Storsjöyran.


Yran - Kent


Yran - Johnossi


Yran - Babian


Yran - Hoffmaestro (Det var sånt tryck på konserten så av säkerhetsskäl fick vi endast vistas vid sidan av diket)


P&L - Tech n9ne (Grym konsert!!!)


P&L - Fibes Oh Fibes

Finns mycket, mycket fler bilder och jag hoppas på att jag ska få utöka samlingen under sommaren :)

Just i detta ögonblick behöver jag hjälp. Mitt hjärta gör ont och jag saknar Doris så otroligt mycket. Det enda jag vill är att ha henne här. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill ingenting. Jag vill bara få hålla henne, ha min dotter hos mig. Jag vill känna hennes sparkar. Jag vill sitta här och ha ont i fogarna. Jag vill börja göra plats för henne här. Det gör bara så ont...

Senaste dagarna har varit lite konstiga. Jag vet inte riktigt vad jag känner eller tänker. Det har kommit upp en del tankar på hur det hade varit nu om Doris hade funnits kvar hos oss. Hur stor min mage hade varit eller hur det hade sett ut i lägenheten. Jag funderar också mycket på att skaffa barn igen. Ibland är det svårt att bara låta tankarna vara och känna att det är okej att det blir när det blir, men jag har lite bråttom ibland. Förövrigt vet jag inte riktigt vad som försigår i mitt huvud.
Nej, det här har bara varit konstiga dagar och jag kan inte riktigt sätta ord på varför. Men det kan väl vara så ibland?

Det har inte varit någon bra dag idag. Jag är så fruktansvärt svajig i mitt humör och jag är inte van det längre, tror att det kan vara PMS och det har jag inte haft sen juli förra året.
Var ner till ungdomsmottagningen i morse och hur kvinnan pratade med mig hjälpte inte på något sätt. Kändes som om hon bara ifrågasatte och kritiserade mig hela tiden och bara antog en massa saker baserat på hur andra i liknande sits har det. Jag blev så irriterad för hon har ingen aning om hur vi har det och vad vi gått igenom.
Snart ska jag iväg och prata med Jill så jag hoppas att dagen kanske vänder då.

Nu är jag hemma i Jönet igen efter några härliga dagar i Stockholm. Det var jätte mysigt att få umgås lite med Marcus familj. Medan Marcus och hans pappa var på Vildmarksmässan gick vi tjejer på stan och shoppade lite men jag tror att der var minsta systern som får priset för största shopparen :)
Även jag fick träffa åtmisnstone 1/3 av min familj, min älskade bror hade varit i storstan på en utbildning så vi han träffa honom en sväng efter att vi lämnat tatueringsstudion. Det var jätte mysigt att få träffa honom <3

Jag är så otroligt nöjd med min tatuering! Jag älskar den verkligen. Det ska bli så roligt att se hur den ser ut när den har läkt helt för avtrycken kommer delvis ljusna i skuggningarna.
Jag har en tatuering på ryggen och det tyckte jag gjorde så fruktansvärt ont och var därför jätte nervös inför denna. Men jag tyckte inte alls att det var så farligt. Jag tror att förlossningen har varit till jätte stor hjälp för där lärde jag mig att andas igenom smärtan och jag kände att klarade jag mig igenom det så ska jag nog klara av lite nålstick ;)
Först när tatueringen var klar så kände jag att det var väldigt roligt att ha den men inte så mycket mer. Men den känslomässiga delen har kommit eftersom. Nu känns det underbart att alltid ha hennes avtryck med mig och på detta vis kommer hon aldrig bli bortglömd. Människor kommer fråga om den och jag får berätta om henne, hon kommer alltid finnas med mig, även synligt.

Äntligen ska vi göra vår tatuering tillägnad vår lilla Doris! Tidigt imornbitti tar vi bussen till stockholm och åker sen direkt ut till tatueraren där vi kommer spendera hela dagen. Jag är lite nervös för han som ska tatuera oss kommer från Argentina så det blir engelska hela dagen vilket jag inte pratar så mycket nu mer. Men det ska nog gå bra :) Jag är som vanligt nervös för smärtan men det fungerar säkert bara jag andas mig igenom den.

Tatueringen kommer sitta på höger underarm. Texten går längsmed armen och kommer avslutas med avtrycken (kanske ändras lite imorgon hos tatueraren men så är det tänkt för tillfället i alla fall :) )
Jag är lite osäker på texten än. Jag har några olika alternativ men kan inte riktigt bestämma mig... Vad tror ni?



Det är väldigt små skillnader så det är mer helheten jag kollar på. Sen så brukar jag bli så skeptisk när det är jag själv som gjort något :P

Sitter och kollar på Big Brother. Jag trodde aldrig att jag frivilligt skulle sitta och kolla på det men jag måste erkänna att det är lite roligt att kolla på lite intriger. Kanske beror på att mitt liv är så lugnt på den fronten :)
Igår kväll var det inte riktigt lika lugnt som det brukar vara här hemma. Jag och Marcus har gått om varandra lite men efter att pratat en del så hoppas jag på att vi kanske går åt samma håll igen.

Vi har pratat mycket om att åka utomlands och särskilt efter allt som hänt senaste tiden så vore det roligt att göra något tillsammans. Så imorse satt vi och kollade efter resor och hittade en resa till Zakynthos via Apollo. Dom hade ett erbjudande om man bokade inom ca 1 v så fick man 2500 kr i rabatt. Så helt plötsligt så hade vi bokat och betalat för en vecka i Grekland! :D Vi åker den 10 maj vilket känns otroligt skönt för just den dagen så hade vi beräknad förlossning. Så det ska bli skönt att ha något annat att fokusera på den dagen :) Och på torsdag ska vi tatuera oss!!! Så det är mycket att se fram emot närmsta tiden :D

En härlig, lång promenad i ca +2 grader och solsken. Wonderful :)

Igår var jag ut för första gången på väldigt länge och det blev lite mycket vin så idag är jag lite lätt bakis. Inte så mycket egentligen men jag är så mycket mer medveten om vad som händer i min kropp nu och då känns det lite obehagligt faktiskt. Men jag hade fantastiskt roligt :) Jag, Marcus och en kompis var hemma hos oss och umgicks innan vi träffade upp en annan kompis och hennes vänner på Pipes of scotland. Har aldrig varit där tidigare men det var riktigt mysigt där.
Vi hade tidigare på dagen kommit in på det här med förlossningar men pratade inte så mycket om det då, men det kom upp igen senare på kvällen och jag fick berätta lite om hur det var med Doris. Det var så mysigt att prata om det, smärtan men också att det är helt klart värt det. Även om jag inte fick ta med min dotter hem så ångrar jag ingenting för jag hade aldrig kunnat föreställa mig den fantastiska, villkorslösa kärleken till sitt barn.

Jag längtar så till den dag då jag får gå igenom en förlossning och veta att vi ska få ta med vårat barn hem. Det kommer bli så annorlunda på många olika sätt. Doris var så liten så förlossningen i sig gjorde inte så ont men värkarna gjorde fruktansvärt ont och jag kan tänka mig att de var ungefär som vid en "vanlig" förlossning. Med henne så var det inte bara den fysiska smärtan, där fanns också smärtan i att veta att vår dotter inte skulle ha en chans att klara sig. Den smärtan var så otroligt mycket värre. Jag längtar så otroligt mycket till den gång jag går igenom en fullgången graviditet och en förlossning där den psykiska smärtan inte finns. Det ska bli underbart :)

Jag blir verkligen lika glad varje gång jag får prata om Doris och hela upplevelsen. Så om det är någon som har nån fråga så får ni mer än gärna ställa den :) Och kommentera gärna, jag blir så glad varje gång jag öppnar bloggen och ser att det är någon som lagt en kommentar :D

Jag var inne på FamiljeLiv.se och läste i olika forum. Ibland så gör jag det för att få stöd eftersom det finns många där som varit med om liknande saker, men ibland så kan det vara att trycka lite till på den ömma punkten för att det ska göra lite ondare. Idag var det lite mer för att söka stöd och läsa om de som försökt få barn länge som inte får det men som ändå kämpar på. På något vis så känns det uppmuntrande, de fortsätter att kämpa på oavsett. Drömmen att få ha ett barn hos sig är starkare än sorgen att inte ha det.

Jag hittade en tjej som misst sitt barn, nu är hon gravid igen men när hon startade den tråden så hade hon precis mist sin son. Och hon beskriver så otroligt bra så som jag känt och känner gentemot människor i min omgivning.
http://www.familjeliv.se/Forum-10-212/m53140473-1.html

Jag har fått lite ny energi vilket känns helt fantastiskt! Allt har stått stilla så länge så det är så skönt när det händer något i rätt riktning, även om det är små myrsteg.
Jag har kännt mig totalt omotiverad när det gäller allt som har med skolan att göra, eller min framtid överhuvudtaget. Jag har inte känt något driv inför något. Men så häromdan så vände det. Det började med att jag var helt säker på att jag var gravid, det fanns inte direkt några tecken egentligen, men av någon anledning så bara kändes det så. Jag låg morgonen efter i sängen och filosoferade kring om jag var gravid och hur det skulle vara. Jag kände då att jag fick en liten extra energikick till att vilja göra saker. Så var det när jag blev gravid med Doris också. Helt plötsligt ville jag verkligen gå klart skolan, fixa lägenheten, jobba med mig själv och mitt och Marcus förhållande. Lite så känner jag nu också.
Oavsett om jag blir gravid inom en snar framtid eller något år, så är det så skönt att känna att jag vill göra något (även om det går långsamt). Det är helt otroligt vad mina barn kommer göra mycket för mig genom att bara finnas till. Doris har redan gjort så fantastiskt mycket för mig, min fantastiska dotter.

Jag var och pratade med Johanna (psykolog) häromdan. Vi kom på något sätt in på vad jag lärt mig under tiden tillsammans med Doris och hur speciell kärleken till sitt barn är. Att min dotter öppnade mitt hjärta så totalt och fick mig att älska på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.
När vi pratade om henne så kände jag mig helt plötsligt så otroligt lugn och harmonisk och satt där med ett litet leende på läpparna. Jag har känt så under prioder efter hennes födsel, särskilt när jag varit tillsammans med henne eller pratat om vår lilla ängel. Just som jag kostaterade för mig själv hur lugn jag kände mig så sa Johanna att jag såg så lugn ut. Jag kan verkligen känna själv hur jag utstrålar lugnet inom mig.
Jag vet att detta lugn alltid finns inom mig men än så länge så kommer det främst fram när jag pratar om Doris. Därför kan jag känna att det är så jobbigt att det är så få av vännerna i min omgivning som vågar prata om henne med mig, jag mår så bra av det och jag älskar verkligen att få dela med mig av min upplevelse av henne.
Ibland känns det jobbigt att lämna lägenheten för här har hon sin plats och är en del av omgivningen och vår vardag, men utanför så är allt som vanligt. Att ingen pratar om henne hjälper inte, då känner jag mig ännu mer isolerad.

Insåg entill sak igår hos Johanna. Den enda tryggheten jag har här i Jönköping är Marcus och min kontakt med psykologer.
Det är nu dags att avsluta kontakten med Johanna för att istället fokusera på kontakten med Jill, psykologen på sjukhuset. Jag blev nervös när jag hörde detta och jag blev överraskad över hur jag reagerade, men när jag tänker på det så är de de enda som jag känner någon trygghet i. Skolan känns inte trygg eftersom jag inte har praktik eller någon form av tidsplanering, vännerna här kommer skingras över Sverige och världen och familjen befinner sig 80 mil härifrån. Marcus och psykologerna har varit det enda som känns lite mer bestående på något vis och att säga upp kontakten med en av dom kändes faktiskt lite skrämmande. De är dessutom de enda här nere som jag verkligen pratar om Doris med.

Men nu försöker jag fokusera på att det ändå känns ganska bra och snart ska jag iväg på yoga. Började med magnesium förra veckan så jag hoppas att den värsta stelheten har släppt. Upp till bevis :)