MelindaEriksson

Jag har fått lite ny energi vilket känns helt fantastiskt! Allt har stått stilla så länge så det är så skönt när det händer något i rätt riktning, även om det är små myrsteg.
Jag har kännt mig totalt omotiverad när det gäller allt som har med skolan att göra, eller min framtid överhuvudtaget. Jag har inte känt något driv inför något. Men så häromdan så vände det. Det började med att jag var helt säker på att jag var gravid, det fanns inte direkt några tecken egentligen, men av någon anledning så bara kändes det så. Jag låg morgonen efter i sängen och filosoferade kring om jag var gravid och hur det skulle vara. Jag kände då att jag fick en liten extra energikick till att vilja göra saker. Så var det när jag blev gravid med Doris också. Helt plötsligt ville jag verkligen gå klart skolan, fixa lägenheten, jobba med mig själv och mitt och Marcus förhållande. Lite så känner jag nu också.
Oavsett om jag blir gravid inom en snar framtid eller något år, så är det så skönt att känna att jag vill göra något (även om det går långsamt). Det är helt otroligt vad mina barn kommer göra mycket för mig genom att bara finnas till. Doris har redan gjort så fantastiskt mycket för mig, min fantastiska dotter.

Jag var och pratade med Johanna (psykolog) häromdan. Vi kom på något sätt in på vad jag lärt mig under tiden tillsammans med Doris och hur speciell kärleken till sitt barn är. Att min dotter öppnade mitt hjärta så totalt och fick mig att älska på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.
När vi pratade om henne så kände jag mig helt plötsligt så otroligt lugn och harmonisk och satt där med ett litet leende på läpparna. Jag har känt så under prioder efter hennes födsel, särskilt när jag varit tillsammans med henne eller pratat om vår lilla ängel. Just som jag kostaterade för mig själv hur lugn jag kände mig så sa Johanna att jag såg så lugn ut. Jag kan verkligen känna själv hur jag utstrålar lugnet inom mig.
Jag vet att detta lugn alltid finns inom mig men än så länge så kommer det främst fram när jag pratar om Doris. Därför kan jag känna att det är så jobbigt att det är så få av vännerna i min omgivning som vågar prata om henne med mig, jag mår så bra av det och jag älskar verkligen att få dela med mig av min upplevelse av henne.
Ibland känns det jobbigt att lämna lägenheten för här har hon sin plats och är en del av omgivningen och vår vardag, men utanför så är allt som vanligt. Att ingen pratar om henne hjälper inte, då känner jag mig ännu mer isolerad.

Insåg entill sak igår hos Johanna. Den enda tryggheten jag har här i Jönköping är Marcus och min kontakt med psykologer.
Det är nu dags att avsluta kontakten med Johanna för att istället fokusera på kontakten med Jill, psykologen på sjukhuset. Jag blev nervös när jag hörde detta och jag blev överraskad över hur jag reagerade, men när jag tänker på det så är de de enda som jag känner någon trygghet i. Skolan känns inte trygg eftersom jag inte har praktik eller någon form av tidsplanering, vännerna här kommer skingras över Sverige och världen och familjen befinner sig 80 mil härifrån. Marcus och psykologerna har varit det enda som känns lite mer bestående på något vis och att säga upp kontakten med en av dom kändes faktiskt lite skrämmande. De är dessutom de enda här nere som jag verkligen pratar om Doris med.

Men nu försöker jag fokusera på att det ändå känns ganska bra och snart ska jag iväg på yoga. Började med magnesium förra veckan så jag hoppas att den värsta stelheten har släppt. Upp till bevis :)