Tunga kassar
Igår blev en mycket underlig dag. Började morgongen med att köa för att få tag på parkering på skolan och därefter skulle jag möta upp Marcus som varit på jobbet på morgonmöte men jag insåg att jag var väldigt tidig så jag ringde min mor för sällskap. Lyckades tyvärr väcka henne men sen så pratade vi i ca 40 min medan jag promenerade runt i staden. Tillslut träffade jag Marcus och vi tog en morgonkaffe. Åkte sen till Solåsen för lite ÖB och Mediamarkt och därefter A6. Vi traskade runt ett bra tag, gick och åt och därefter begav vi oss till Coop som var vårt mål redan från början. Vi var i stort behov av att fylla ut skafferiet.
Större delen av dagen var jag trött i ländryggen och började få känningar ner i skinkorna vilket antagligen var fogarna som gav sig till känna. Efter att kommit halvvägs i butiken så fick jag också jätte ont i magen och det onda i rygg och rumpa blev lite värre. Blev ganska nervös först och Marcus tyckte vi skulle svänga förbi på sjukhuset på vägen hem. Men jag ville hem och testa vila lite och även känna efter lite om jag hade mycket sammandragningar. Dessutom har min mage strulat i flera veckor nu och den kanske blev chockad av all rörelse. Men bara vi kom hem och fick vila en stund så blev det bättre. Men jag har lärt mig en läxa nu. Att vandra på stan/A6 + promenad till och från under ca 7 timmar är inte riktigt läge just nu, då kommer kroppen protestera. Och jag insåg även att jag MÅSTE få ordning på magen. Jag kan inte fortsätta såhär. Men vilken skillnad det blir om man rör sig regelbundet eller inte, även om det bara är vardagsgrejer. Jag rör mig ingenting just nu. Av lathet och rädsla, känner att jag vet inte hur mycket jag kan röra på mig utan att utsätta koroppen och lillen för någon risk.
Jag ska ju egentligen inte bära tugnt och särskilt inte efter att cerklaget är insatt. Men det är lättare sagt än gjort.
Jag har alltid varit lite trotsig och inte velat ta hjälp att bära. T.ex. så köpte jag en soffa för några år sen och fick hjälp av pappas kusin att hämta den och när vi skulle bära upp den 3 trappor så sa han något om att ta hjälp av någon annan eller orkar du detta? (Jag var 16 år.) Många män utanför familjen känns som om dom underskattar min styrka men tack och lov så har jag aldrig haft det problemet i familjen, pappa har hela tiden behandlat mig på samma sätt som killarna i släkten och jag är uppvuxen med en mamma som alltid tjurar på. Om det så gäller att sätta upp ett stort vitrinskåp på väggen helt själv ;). Och det sitter kvar.
Sen jag träffat Marcus så kanske han tar lite mer av det tunga men jag tvekar aldrig att ta i om det behövs. Men nu... Jag tror att även Marcus kommer ha lite svårt att ställa om sig. Som igår när vi skulle bära in kassarna och jag tänkte att jag ska undvika dom så mycket det går men att stå bredvid och se när Marcus sliter med stora kassar och ber mig hjälpa honom med en kasse så kan jag inte säga nej. I vanliga fall så hade kassen inte varit några problem, visst var den tung men inte så tung att jag inte skulle klara det, men nu vägde den nog lite för mycket. Som tur är så är det tidigt i graviditeten än så länge så vi har ett par veckor att hinna ställa om oss.
Större delen av dagen var jag trött i ländryggen och började få känningar ner i skinkorna vilket antagligen var fogarna som gav sig till känna. Efter att kommit halvvägs i butiken så fick jag också jätte ont i magen och det onda i rygg och rumpa blev lite värre. Blev ganska nervös först och Marcus tyckte vi skulle svänga förbi på sjukhuset på vägen hem. Men jag ville hem och testa vila lite och även känna efter lite om jag hade mycket sammandragningar. Dessutom har min mage strulat i flera veckor nu och den kanske blev chockad av all rörelse. Men bara vi kom hem och fick vila en stund så blev det bättre. Men jag har lärt mig en läxa nu. Att vandra på stan/A6 + promenad till och från under ca 7 timmar är inte riktigt läge just nu, då kommer kroppen protestera. Och jag insåg även att jag MÅSTE få ordning på magen. Jag kan inte fortsätta såhär. Men vilken skillnad det blir om man rör sig regelbundet eller inte, även om det bara är vardagsgrejer. Jag rör mig ingenting just nu. Av lathet och rädsla, känner att jag vet inte hur mycket jag kan röra på mig utan att utsätta koroppen och lillen för någon risk.
Jag ska ju egentligen inte bära tugnt och särskilt inte efter att cerklaget är insatt. Men det är lättare sagt än gjort.
Jag har alltid varit lite trotsig och inte velat ta hjälp att bära. T.ex. så köpte jag en soffa för några år sen och fick hjälp av pappas kusin att hämta den och när vi skulle bära upp den 3 trappor så sa han något om att ta hjälp av någon annan eller orkar du detta? (Jag var 16 år.) Många män utanför familjen känns som om dom underskattar min styrka men tack och lov så har jag aldrig haft det problemet i familjen, pappa har hela tiden behandlat mig på samma sätt som killarna i släkten och jag är uppvuxen med en mamma som alltid tjurar på. Om det så gäller att sätta upp ett stort vitrinskåp på väggen helt själv ;). Och det sitter kvar.
Sen jag träffat Marcus så kanske han tar lite mer av det tunga men jag tvekar aldrig att ta i om det behövs. Men nu... Jag tror att även Marcus kommer ha lite svårt att ställa om sig. Som igår när vi skulle bära in kassarna och jag tänkte att jag ska undvika dom så mycket det går men att stå bredvid och se när Marcus sliter med stora kassar och ber mig hjälpa honom med en kasse så kan jag inte säga nej. I vanliga fall så hade kassen inte varit några problem, visst var den tung men inte så tung att jag inte skulle klara det, men nu vägde den nog lite för mycket. Som tur är så är det tidigt i graviditeten än så länge så vi har ett par veckor att hinna ställa om oss.
Kommentarer
Trackback
