Skyddad

Tiden går ganska fort måste jag säga. Idag är lillen 13+2 och jag tror faktiskt att jag börjar få en liten mage :D Jag är fortfarande väldigt uppblåst så ibland är det svårt att urskilja vad som är vad men jag tror faktiskt att den lilla har börjat bidra till den växande magen :)

Det är inte så länge kvar nu till cerklaget och jag börjar bli lite nervös över hur livet kommer se ut efteråt. Jag har fått väldigt lite information och det verkar nästan som om jag inte kommer det ordentligt förän operationsdagen. Jag ska få lite papper troligtvis på måndag men om jag förstått det rätt så kommer det mest handla om det praktiska, När, Var men inte så mycket Hur. Jag kan vara lite kontrollfreak och hade helst önskat att jag fick ett schema över hur dagen kommer se ut, minut för minut men jag får väl försöka släppa det. Det jag har gjort är att prata med andra som har eller har haft cerklage. Det känns ganska bra för alla som jag varit i kontakt med har det gått bra för. Och ändå så verkar det som om de haft svagare livmoderhals än jag haft. Det är många som öppnat sig utan att märkt det men jag hade ju i alla fall ordentliga värkar även om det gick ganska fort. Så det ger mig hopp om att det även ska gå bra för mig :)
Det känns som om det kan bli lite svårt att ställa om sig. Som jag har förstått det så ska jag ta det lugnt, inte bära tungt och det verkar även vara vanligt att man inte ska ha sex. Men det varierar väldigt mycket från person till person hur mycket ens vardag påverkas. Vissa blir i stort sett sängliggande hela graviditeten men det hoppas jag att jag slipper. Men är det det som krävs så är det väl bara hålla sig i sängen för självklart så kommer jag göra vad som krävs för att den lilla ska få vara kvar i magen så länge det bara går ♥

Jag är verkligen nojig i denna graviditet. Det blev bevisat igår.
Av någon anledning så har jag haft koll på min livmodertapp. Det hade jag även delvis när jag väntade Doris och den har hela tiden varit väldigt tydlig, men igår var den verkligen inte det. Så jag blev jätte nervös för tänk om det var min livmoderhals som blivit mjuk. Så jag ringde in till sjukvårdsupplysningen där de först lät lite förvånade att jag hade haft koll på den. För mig kändes det inte alls konstigt, men men. Så hon sa att jag skulle åka in till akuten för en undersökning för säkerhetsskull. Så jag ringde Marcus på jobbet och då blev ju hela hans jobb engagerade också. När vi kom till sjukhuset så fick vi så klart vänta några timmar. Under den tiden han väldigt mycket gå igenom tankarna, alla rädslor kom upp vilket är många. Nu blir det cerklage. Håller jag på att få missfall? Hur kommer jag reagera? Nu blir det inget Grekland.
När läkaren kom så gjorde hon utraljud på livmoderhalsen och allt såg bra ut. Antagligen har livmodern omplanserat sig så livmodertappen hamnade mycket längre bak. Det mysiga var att vi fick se vår lilla älskling på ultraljudet. Då fick vi också reda på dess riktiga ålder, 9+3, dvs 2 veckor mindre. Det mest underbara var att se hjärtat slå och veta att allt såg bra ut.

Men turen till sjukhuset kändes inte så positivt ändå. Jag har hela tiden känt dåligt samvete och känt mig larvig som har oroat alla i onödan, bara för att jag är så nojig och försöker kontrollera saker som jag inte kan kontrollera.

Mamma sa att jag får lita på t.ex. läkare och barnmorska. Men jag insåg att jag har väldigt svårt att känna tillit till dom. När Doris föddes så fick jag vänta på sjukhuset 2 timmar innan dom gjorde ultraljud och jag fick beskedet. Tidigare har tanken slagit mig att tänk om dom hade gjort undersökningen direkt, hade dom kunnat göra något då? Chansen är inte stor men tänk om? Och om jag hade ringt någon dag innan när jag slemproppen gick så finns det en stor chans att dom sagt att jag skulle höra av mig om något ändrades eller när jag hade ont så skulle jag säkert vilat och sett om det la sig. På grund av dessa saker har jag svårt att lita på läkarna. Tankarna har som sagt slagit mig tidigare men jag har kännt att jag kan ändå inte göra något åt det, nu är det så här. Men nu när jag är gravid så har de dykt upp igen och jag är rädd att det skulle hända igen. Att jag inte får hjälp snabbt nog eller att de avfärdar det som inte så allvarligt. Nu tror jag inte att det skulle bli så med tanke på min historia (de tar mig på lite större allvar nu vilket jag är väldigt glad för) men jag är även nervös över att jag skulle förbise något. Det tror jag inte heller men det finns verkligen massor av rädslor som poppat upp nu.

Gårdagen drog verkligen upp mycket..

Som jag skrev i andra bloggen så har jag varit en vecka i Jämtland vilket var jätte skönt. Jag hade som sagt fastnat i vardagen men jag fastnade också i min rädsla över vad som skulle kunna hända i graviditeten. Dagarna innan var verkligen jätte jobbiga för jag var rädd och hade mycket blandade känslor. Igår kväll kom dom där blandade känslorna igen. En del av mig önskar så innerligt att det var Doris som låg i min mage och växte men samtidigt så känns det fel att känna så. Känns då som om jag inte är lika glad över denna lilla knodd som kämpar och växer men så är det verkligen inte. Det är klart att jag ofta önskar att saker och ting var annorlunda men samtidigt så är jag otroligt glad över vår lilla som vi nu väntar. Hade det inte varit för Doris så hade vi inte fått denna lilla person, då hade det blivit någon annan vid något annat tillfälle. Så jag har insett att inga av mina känslor är fel, de känns snarare ganska naturliga. Och som sagt så gör det inte att jag känner någon mindre lycka inför denna graviditet, däremot mycket mer rädsla men det får jag bara låta vara och inse att jag inte kan göra något och bara njuta :)

I onsdags var vi på inskrivning på Kvinnohälsan. Det känns så bra att hela processen börjat nu. Blev ännu gladare när vi fick reda på att första läkarbesöket blir redan 3 maj. Trodde faktiskt att det skulle dröja till mitten av maj så det här känns otroligt bra.
Som vanligt så är mina blodvärden lite för låga så jag ska börja ta niferex varannan dag och så tänkte jag att jag får offra mig lite och äta kött lite oftare (äter inte det så ofta egentligen).
Vi gick även igenom vilka vitaminer jag tar: järn, D-vitamin, Kalcium/Magnesium och Folsyra. Det roliga är att allt som jag tar har jag köpt hos hälsokostbutiker och bara för det så kan hon inte uttala sig om tabletterna. Jag förstår det eftersom dom jobbar med apoteket och vet hur de är testade och framställda. Men det blir så konstigt när jag vet att det är bra grejer eftersom jag bara köper från personer jag litar på. Så fort det är något naturläkemedel som man tar så blir det genast på egen risk.
Jag kommer nog köra på med mina vanliga vitaminer och mineraler men inte ta några onödiga risker, hoppa över saker som jag är osäker på.

Jag ser så otroligt mycket fram mot när magen är så pass stor att jag faktiskt ser gravid ut. Nu är jag i en sån där konstig mellan period. Magen är icke-fungerande så den är ibland så uppblåst att jag ser ut att vara i vecka 20 istället för 12. Dessutom så har jag gått ner så mycket i vikt senaste året att jag inte har så mycket kläder som passar men som jag snart kommer fylla ut med min mage :) Så just nu så längtar jag tills gravidmagen kommer :)

Just nu sitter jag och gråter över... ja jag vet inte. Allt kändes lite jobbigt just nu bara. Känner ingen i Jönköping för tillfället, Marcus fiskar och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet vad jag borde göra men det vill jag inte.

Jag är rädd och nervös för lillen i magen. Jag vill bara att allt ska gå bra. Visst kommer det gå bra?