Tillit, vad är det?
Jag är verkligen nojig i denna graviditet. Det blev bevisat igår.
Av någon anledning så har jag haft koll på min livmodertapp. Det hade jag även delvis när jag väntade Doris och den har hela tiden varit väldigt tydlig, men igår var den verkligen inte det. Så jag blev jätte nervös för tänk om det var min livmoderhals som blivit mjuk. Så jag ringde in till sjukvårdsupplysningen där de först lät lite förvånade att jag hade haft koll på den. För mig kändes det inte alls konstigt, men men. Så hon sa att jag skulle åka in till akuten för en undersökning för säkerhetsskull. Så jag ringde Marcus på jobbet och då blev ju hela hans jobb engagerade också. När vi kom till sjukhuset så fick vi så klart vänta några timmar. Under den tiden han väldigt mycket gå igenom tankarna, alla rädslor kom upp vilket är många. Nu blir det cerklage. Håller jag på att få missfall? Hur kommer jag reagera? Nu blir det inget Grekland.
När läkaren kom så gjorde hon utraljud på livmoderhalsen och allt såg bra ut. Antagligen har livmodern omplanserat sig så livmodertappen hamnade mycket längre bak. Det mysiga var att vi fick se vår lilla älskling på ultraljudet. Då fick vi också reda på dess riktiga ålder, 9+3, dvs 2 veckor mindre. Det mest underbara var att se hjärtat slå och veta att allt såg bra ut.
Men turen till sjukhuset kändes inte så positivt ändå. Jag har hela tiden känt dåligt samvete och känt mig larvig som har oroat alla i onödan, bara för att jag är så nojig och försöker kontrollera saker som jag inte kan kontrollera.
Mamma sa att jag får lita på t.ex. läkare och barnmorska. Men jag insåg att jag har väldigt svårt att känna tillit till dom. När Doris föddes så fick jag vänta på sjukhuset 2 timmar innan dom gjorde ultraljud och jag fick beskedet. Tidigare har tanken slagit mig att tänk om dom hade gjort undersökningen direkt, hade dom kunnat göra något då? Chansen är inte stor men tänk om? Och om jag hade ringt någon dag innan när jag slemproppen gick så finns det en stor chans att dom sagt att jag skulle höra av mig om något ändrades eller när jag hade ont så skulle jag säkert vilat och sett om det la sig. På grund av dessa saker har jag svårt att lita på läkarna. Tankarna har som sagt slagit mig tidigare men jag har kännt att jag kan ändå inte göra något åt det, nu är det så här. Men nu när jag är gravid så har de dykt upp igen och jag är rädd att det skulle hända igen. Att jag inte får hjälp snabbt nog eller att de avfärdar det som inte så allvarligt. Nu tror jag inte att det skulle bli så med tanke på min historia (de tar mig på lite större allvar nu vilket jag är väldigt glad för) men jag är även nervös över att jag skulle förbise något. Det tror jag inte heller men det finns verkligen massor av rädslor som poppat upp nu.
Gårdagen drog verkligen upp mycket..
Av någon anledning så har jag haft koll på min livmodertapp. Det hade jag även delvis när jag väntade Doris och den har hela tiden varit väldigt tydlig, men igår var den verkligen inte det. Så jag blev jätte nervös för tänk om det var min livmoderhals som blivit mjuk. Så jag ringde in till sjukvårdsupplysningen där de först lät lite förvånade att jag hade haft koll på den. För mig kändes det inte alls konstigt, men men. Så hon sa att jag skulle åka in till akuten för en undersökning för säkerhetsskull. Så jag ringde Marcus på jobbet och då blev ju hela hans jobb engagerade också. När vi kom till sjukhuset så fick vi så klart vänta några timmar. Under den tiden han väldigt mycket gå igenom tankarna, alla rädslor kom upp vilket är många. Nu blir det cerklage. Håller jag på att få missfall? Hur kommer jag reagera? Nu blir det inget Grekland.
När läkaren kom så gjorde hon utraljud på livmoderhalsen och allt såg bra ut. Antagligen har livmodern omplanserat sig så livmodertappen hamnade mycket längre bak. Det mysiga var att vi fick se vår lilla älskling på ultraljudet. Då fick vi också reda på dess riktiga ålder, 9+3, dvs 2 veckor mindre. Det mest underbara var att se hjärtat slå och veta att allt såg bra ut.
Men turen till sjukhuset kändes inte så positivt ändå. Jag har hela tiden känt dåligt samvete och känt mig larvig som har oroat alla i onödan, bara för att jag är så nojig och försöker kontrollera saker som jag inte kan kontrollera.
Mamma sa att jag får lita på t.ex. läkare och barnmorska. Men jag insåg att jag har väldigt svårt att känna tillit till dom. När Doris föddes så fick jag vänta på sjukhuset 2 timmar innan dom gjorde ultraljud och jag fick beskedet. Tidigare har tanken slagit mig att tänk om dom hade gjort undersökningen direkt, hade dom kunnat göra något då? Chansen är inte stor men tänk om? Och om jag hade ringt någon dag innan när jag slemproppen gick så finns det en stor chans att dom sagt att jag skulle höra av mig om något ändrades eller när jag hade ont så skulle jag säkert vilat och sett om det la sig. På grund av dessa saker har jag svårt att lita på läkarna. Tankarna har som sagt slagit mig tidigare men jag har kännt att jag kan ändå inte göra något åt det, nu är det så här. Men nu när jag är gravid så har de dykt upp igen och jag är rädd att det skulle hända igen. Att jag inte får hjälp snabbt nog eller att de avfärdar det som inte så allvarligt. Nu tror jag inte att det skulle bli så med tanke på min historia (de tar mig på lite större allvar nu vilket jag är väldigt glad för) men jag är även nervös över att jag skulle förbise något. Det tror jag inte heller men det finns verkligen massor av rädslor som poppat upp nu.
Gårdagen drog verkligen upp mycket..
Kommentarer
Trackback
