Slutkörd...
Min kropp säger nog åt mig att ta det lite lugnare nu. Har varit en sväng hos Emilia för att hålla henne sällskap i hennes packande och har bitvis hjälp till lite. Var även ut och åt en god lunch där emellan. Jag gick hem vid två-halv tre för jag började må illa och när jag kom in i lägenheten blev jag dödstrött. Så ända sen jag kom hem, ca 2,5 timme sen, har jag legat på soffan och halvsovit.
Imorgon är tanken att vi ska följa med några vänner ut för Movits spelar på en klubb och jag har velat se dom väldigt länge så det hade varit jätte roligt. Men just nu vet jag inte om jag vågar chansa. Om jag blir så här trött av att i stort sett gå en liten bit och umgås med en vän i några timmar och så ont i kroppen jag fick igår av dagens aktiviteter så vet jag inte riktigt hur jag kommer reagera av att vara vaken länge och kanske våga sig på att dansa lite. Vi får se hur det känns imorgon :)
Imorgon är tanken att vi ska följa med några vänner ut för Movits spelar på en klubb och jag har velat se dom väldigt länge så det hade varit jätte roligt. Men just nu vet jag inte om jag vågar chansa. Om jag blir så här trött av att i stort sett gå en liten bit och umgås med en vän i några timmar och så ont i kroppen jag fick igår av dagens aktiviteter så vet jag inte riktigt hur jag kommer reagera av att vara vaken länge och kanske våga sig på att dansa lite. Vi får se hur det känns imorgon :)
Tunga kassar
Igår blev en mycket underlig dag. Började morgongen med att köa för att få tag på parkering på skolan och därefter skulle jag möta upp Marcus som varit på jobbet på morgonmöte men jag insåg att jag var väldigt tidig så jag ringde min mor för sällskap. Lyckades tyvärr väcka henne men sen så pratade vi i ca 40 min medan jag promenerade runt i staden. Tillslut träffade jag Marcus och vi tog en morgonkaffe. Åkte sen till Solåsen för lite ÖB och Mediamarkt och därefter A6. Vi traskade runt ett bra tag, gick och åt och därefter begav vi oss till Coop som var vårt mål redan från början. Vi var i stort behov av att fylla ut skafferiet.
Större delen av dagen var jag trött i ländryggen och började få känningar ner i skinkorna vilket antagligen var fogarna som gav sig till känna. Efter att kommit halvvägs i butiken så fick jag också jätte ont i magen och det onda i rygg och rumpa blev lite värre. Blev ganska nervös först och Marcus tyckte vi skulle svänga förbi på sjukhuset på vägen hem. Men jag ville hem och testa vila lite och även känna efter lite om jag hade mycket sammandragningar. Dessutom har min mage strulat i flera veckor nu och den kanske blev chockad av all rörelse. Men bara vi kom hem och fick vila en stund så blev det bättre. Men jag har lärt mig en läxa nu. Att vandra på stan/A6 + promenad till och från under ca 7 timmar är inte riktigt läge just nu, då kommer kroppen protestera. Och jag insåg även att jag MÅSTE få ordning på magen. Jag kan inte fortsätta såhär. Men vilken skillnad det blir om man rör sig regelbundet eller inte, även om det bara är vardagsgrejer. Jag rör mig ingenting just nu. Av lathet och rädsla, känner att jag vet inte hur mycket jag kan röra på mig utan att utsätta koroppen och lillen för någon risk.
Jag ska ju egentligen inte bära tugnt och särskilt inte efter att cerklaget är insatt. Men det är lättare sagt än gjort.
Jag har alltid varit lite trotsig och inte velat ta hjälp att bära. T.ex. så köpte jag en soffa för några år sen och fick hjälp av pappas kusin att hämta den och när vi skulle bära upp den 3 trappor så sa han något om att ta hjälp av någon annan eller orkar du detta? (Jag var 16 år.) Många män utanför familjen känns som om dom underskattar min styrka men tack och lov så har jag aldrig haft det problemet i familjen, pappa har hela tiden behandlat mig på samma sätt som killarna i släkten och jag är uppvuxen med en mamma som alltid tjurar på. Om det så gäller att sätta upp ett stort vitrinskåp på väggen helt själv ;). Och det sitter kvar.
Sen jag träffat Marcus så kanske han tar lite mer av det tunga men jag tvekar aldrig att ta i om det behövs. Men nu... Jag tror att även Marcus kommer ha lite svårt att ställa om sig. Som igår när vi skulle bära in kassarna och jag tänkte att jag ska undvika dom så mycket det går men att stå bredvid och se när Marcus sliter med stora kassar och ber mig hjälpa honom med en kasse så kan jag inte säga nej. I vanliga fall så hade kassen inte varit några problem, visst var den tung men inte så tung att jag inte skulle klara det, men nu vägde den nog lite för mycket. Som tur är så är det tidigt i graviditeten än så länge så vi har ett par veckor att hinna ställa om oss.
Större delen av dagen var jag trött i ländryggen och började få känningar ner i skinkorna vilket antagligen var fogarna som gav sig till känna. Efter att kommit halvvägs i butiken så fick jag också jätte ont i magen och det onda i rygg och rumpa blev lite värre. Blev ganska nervös först och Marcus tyckte vi skulle svänga förbi på sjukhuset på vägen hem. Men jag ville hem och testa vila lite och även känna efter lite om jag hade mycket sammandragningar. Dessutom har min mage strulat i flera veckor nu och den kanske blev chockad av all rörelse. Men bara vi kom hem och fick vila en stund så blev det bättre. Men jag har lärt mig en läxa nu. Att vandra på stan/A6 + promenad till och från under ca 7 timmar är inte riktigt läge just nu, då kommer kroppen protestera. Och jag insåg även att jag MÅSTE få ordning på magen. Jag kan inte fortsätta såhär. Men vilken skillnad det blir om man rör sig regelbundet eller inte, även om det bara är vardagsgrejer. Jag rör mig ingenting just nu. Av lathet och rädsla, känner att jag vet inte hur mycket jag kan röra på mig utan att utsätta koroppen och lillen för någon risk.
Jag ska ju egentligen inte bära tugnt och särskilt inte efter att cerklaget är insatt. Men det är lättare sagt än gjort.
Jag har alltid varit lite trotsig och inte velat ta hjälp att bära. T.ex. så köpte jag en soffa för några år sen och fick hjälp av pappas kusin att hämta den och när vi skulle bära upp den 3 trappor så sa han något om att ta hjälp av någon annan eller orkar du detta? (Jag var 16 år.) Många män utanför familjen känns som om dom underskattar min styrka men tack och lov så har jag aldrig haft det problemet i familjen, pappa har hela tiden behandlat mig på samma sätt som killarna i släkten och jag är uppvuxen med en mamma som alltid tjurar på. Om det så gäller att sätta upp ett stort vitrinskåp på väggen helt själv ;). Och det sitter kvar.
Sen jag träffat Marcus så kanske han tar lite mer av det tunga men jag tvekar aldrig att ta i om det behövs. Men nu... Jag tror att även Marcus kommer ha lite svårt att ställa om sig. Som igår när vi skulle bära in kassarna och jag tänkte att jag ska undvika dom så mycket det går men att stå bredvid och se när Marcus sliter med stora kassar och ber mig hjälpa honom med en kasse så kan jag inte säga nej. I vanliga fall så hade kassen inte varit några problem, visst var den tung men inte så tung att jag inte skulle klara det, men nu vägde den nog lite för mycket. Som tur är så är det tidigt i graviditeten än så länge så vi har ett par veckor att hinna ställa om oss.
Insikter
När jag öppnade kuvertet från kyrkan så trodde jag att jag skulle storgråta. Inte direkt för att jag kände att jag ville det utan för jag trodde att reaktionen skulle bli sådan. Men så fel jag hade. Det var jobbigt och jag fällde några tårar (och det kommer nog någon till) men det känns väldigt lugnt.
Ju längre det går i graviditeten desto mer fokus kan jag lägga på lillen. Inte att jag på något vis skjuter undan Doris eller sorgen men jag tillåter lillen få lite större plats och den platsen tror jag kommer växa i och med att den växer. Jag insåg då vilken stor inverkan detta barn kommer ha i mitt liv, så som Doris har förändrat mig på många sätt. Jag har konstaterat det tidigare och det slog mig nu igen hur mycket mina barn kommer betyda för mig och hur mycket dom kommer hjälpa mig. Jag tror att denna lilla knodd kom i rättan tid. Även om det är otroligt jobbigt ibland med sorgen, förhållanden och allt kring graviditeten så tror jag ändå att även denna graviditet kommer ge mig väldigt mycket. Det jag redan lärt mig under graviditet #2 är att ta det lugnt och låta det vara så. Jag har insett att jag vet INGENTING om hur sommaren kommer se ut eller hur denna graviditet kommer utvecklas. No idea. Men jag kan inte göra något åt det så hur trist det än kan vara så får jag bara ta det lugnt och ta saker som de kommer. Ta allt med ro.
Blev kanske lite rörigt men någon kanske förstår ;)
Ju längre det går i graviditeten desto mer fokus kan jag lägga på lillen. Inte att jag på något vis skjuter undan Doris eller sorgen men jag tillåter lillen få lite större plats och den platsen tror jag kommer växa i och med att den växer. Jag insåg då vilken stor inverkan detta barn kommer ha i mitt liv, så som Doris har förändrat mig på många sätt. Jag har konstaterat det tidigare och det slog mig nu igen hur mycket mina barn kommer betyda för mig och hur mycket dom kommer hjälpa mig. Jag tror att denna lilla knodd kom i rättan tid. Även om det är otroligt jobbigt ibland med sorgen, förhållanden och allt kring graviditeten så tror jag ändå att även denna graviditet kommer ge mig väldigt mycket. Det jag redan lärt mig under graviditet #2 är att ta det lugnt och låta det vara så. Jag har insett att jag vet INGENTING om hur sommaren kommer se ut eller hur denna graviditet kommer utvecklas. No idea. Men jag kan inte göra något åt det så hur trist det än kan vara så får jag bara ta det lugnt och ta saker som de kommer. Ta allt med ro.
Blev kanske lite rörigt men någon kanske förstår ;)
Lycka! :D
Igår fanns ett ögonblick som kändes helt fantastiskt! För första gången sen jag blev gravid så kände jag sann lycka över vår lilla knodd. Det låter hemskt men glädjen har hela tiden funnits där men har blivit överskuggad av all rädsla jag känt. Men jag börjar känna mig lite lugnare. Jag tror faktiskt att det är beslutet att jag ska få cerklage. Det i sig känns lite läskigt men det känns bra att veta att man kommer göra allt för att förhindra att något ska hända. Det känns också lugnande att veta att det väldigt ofta går bra med cerklage.
Med tanke på att jag känner mig så lugn nu så är jag övertygad om att detta blir bra :)
Med tanke på att jag känner mig så lugn nu så är jag övertygad om att detta blir bra :)
Första läkarbesöket...
Var på vårt första läkarbesök idag vilket visade sig bli ett väldigt intressant möte. Läkaren var ganska speciell och kändes nästan lite läskig men detta tror jag berodde på att hon var väldigt rak och inga krusiduller överhuvudtaget. Men som läkare så kändes detta inte som en negativ egenskap, jag tror att det var exakt det vi behövde.
Hon gick först igenom det hon visste genom att läst mina journaler och gick även igenom provresultaten och påpekade att de inte hade hittat något. Direkt efter denna snabba genomgång tog hon upp cerklage. Det var ganska väntat men någonstans så trodde jag att det inte skulle tas upp så snart. Därefter gorde hon ett ultraljud för att kolla livmoderhalsen och mäta vår lilla knodd för att se hur gammal h*n är. Enligt ultraljudet på akuten så skulle vi nu vara i v 10+6 men hon kom fram till 10+3-4. Sätter in cerklage gör man i v 14-15 så ingreppet kommer ske i v 23 (början av juni). Kommer bli tvungen att stanna på sjukhuset under en dag eftersom det finns en risk att jag kan få blödningar eller värkar och efter det så måste jag ta det lugnt under två veckor. Jag behöver ju inte oroa mig över någon sjukskrivning eftersom jag inte är berättigad någon form av ersättning och eftersom jag jobbar hemifrån så blir det inget problem.
Det känns lite läskigt eftersom detta blir det första ingreppet som jag någonsin gjort. Jag har bara sytt ihop något sår men då krävs endast lokalbedövning men nu blir det till att diskutera ryggmärgsbedövning eller om jag ska bli nedsövd. Lite läskigt faktiskt. Men överlag så känner jag mig ganska lugn. Det kändes bra att hon tog upp det och det var ingen tvekan om vad hon ansåg var bäst och eftersom tanken redan slagit oss så blev det ingen diskussion vilket var underbart. Det fanns aldrig något utrymme till att vela hit och dit.
Så nu blir det cerklage. Spännande...
Hon gick först igenom det hon visste genom att läst mina journaler och gick även igenom provresultaten och påpekade att de inte hade hittat något. Direkt efter denna snabba genomgång tog hon upp cerklage. Det var ganska väntat men någonstans så trodde jag att det inte skulle tas upp så snart. Därefter gorde hon ett ultraljud för att kolla livmoderhalsen och mäta vår lilla knodd för att se hur gammal h*n är. Enligt ultraljudet på akuten så skulle vi nu vara i v 10+6 men hon kom fram till 10+3-4. Sätter in cerklage gör man i v 14-15 så ingreppet kommer ske i v 23 (början av juni). Kommer bli tvungen att stanna på sjukhuset under en dag eftersom det finns en risk att jag kan få blödningar eller värkar och efter det så måste jag ta det lugnt under två veckor. Jag behöver ju inte oroa mig över någon sjukskrivning eftersom jag inte är berättigad någon form av ersättning och eftersom jag jobbar hemifrån så blir det inget problem.
Det känns lite läskigt eftersom detta blir det första ingreppet som jag någonsin gjort. Jag har bara sytt ihop något sår men då krävs endast lokalbedövning men nu blir det till att diskutera ryggmärgsbedövning eller om jag ska bli nedsövd. Lite läskigt faktiskt. Men överlag så känner jag mig ganska lugn. Det kändes bra att hon tog upp det och det var ingen tvekan om vad hon ansåg var bäst och eftersom tanken redan slagit oss så blev det ingen diskussion vilket var underbart. Det fanns aldrig något utrymme till att vela hit och dit.
Så nu blir det cerklage. Spännande...
