Skyddad

Jag är verkligen nojig i denna graviditet. Det blev bevisat igår.
Av någon anledning så har jag haft koll på min livmodertapp. Det hade jag även delvis när jag väntade Doris och den har hela tiden varit väldigt tydlig, men igår var den verkligen inte det. Så jag blev jätte nervös för tänk om det var min livmoderhals som blivit mjuk. Så jag ringde in till sjukvårdsupplysningen där de först lät lite förvånade att jag hade haft koll på den. För mig kändes det inte alls konstigt, men men. Så hon sa att jag skulle åka in till akuten för en undersökning för säkerhetsskull. Så jag ringde Marcus på jobbet och då blev ju hela hans jobb engagerade också. När vi kom till sjukhuset så fick vi så klart vänta några timmar. Under den tiden han väldigt mycket gå igenom tankarna, alla rädslor kom upp vilket är många. Nu blir det cerklage. Håller jag på att få missfall? Hur kommer jag reagera? Nu blir det inget Grekland.
När läkaren kom så gjorde hon utraljud på livmoderhalsen och allt såg bra ut. Antagligen har livmodern omplanserat sig så livmodertappen hamnade mycket längre bak. Det mysiga var att vi fick se vår lilla älskling på ultraljudet. Då fick vi också reda på dess riktiga ålder, 9+3, dvs 2 veckor mindre. Det mest underbara var att se hjärtat slå och veta att allt såg bra ut.

Men turen till sjukhuset kändes inte så positivt ändå. Jag har hela tiden känt dåligt samvete och känt mig larvig som har oroat alla i onödan, bara för att jag är så nojig och försöker kontrollera saker som jag inte kan kontrollera.

Mamma sa att jag får lita på t.ex. läkare och barnmorska. Men jag insåg att jag har väldigt svårt att känna tillit till dom. När Doris föddes så fick jag vänta på sjukhuset 2 timmar innan dom gjorde ultraljud och jag fick beskedet. Tidigare har tanken slagit mig att tänk om dom hade gjort undersökningen direkt, hade dom kunnat göra något då? Chansen är inte stor men tänk om? Och om jag hade ringt någon dag innan när jag slemproppen gick så finns det en stor chans att dom sagt att jag skulle höra av mig om något ändrades eller när jag hade ont så skulle jag säkert vilat och sett om det la sig. På grund av dessa saker har jag svårt att lita på läkarna. Tankarna har som sagt slagit mig tidigare men jag har kännt att jag kan ändå inte göra något åt det, nu är det så här. Men nu när jag är gravid så har de dykt upp igen och jag är rädd att det skulle hända igen. Att jag inte får hjälp snabbt nog eller att de avfärdar det som inte så allvarligt. Nu tror jag inte att det skulle bli så med tanke på min historia (de tar mig på lite större allvar nu vilket jag är väldigt glad för) men jag är även nervös över att jag skulle förbise något. Det tror jag inte heller men det finns verkligen massor av rädslor som poppat upp nu.

Gårdagen drog verkligen upp mycket..

Som jag skrev i andra bloggen så har jag varit en vecka i Jämtland vilket var jätte skönt. Jag hade som sagt fastnat i vardagen men jag fastnade också i min rädsla över vad som skulle kunna hända i graviditeten. Dagarna innan var verkligen jätte jobbiga för jag var rädd och hade mycket blandade känslor. Igår kväll kom dom där blandade känslorna igen. En del av mig önskar så innerligt att det var Doris som låg i min mage och växte men samtidigt så känns det fel att känna så. Känns då som om jag inte är lika glad över denna lilla knodd som kämpar och växer men så är det verkligen inte. Det är klart att jag ofta önskar att saker och ting var annorlunda men samtidigt så är jag otroligt glad över vår lilla som vi nu väntar. Hade det inte varit för Doris så hade vi inte fått denna lilla person, då hade det blivit någon annan vid något annat tillfälle. Så jag har insett att inga av mina känslor är fel, de känns snarare ganska naturliga. Och som sagt så gör det inte att jag känner någon mindre lycka inför denna graviditet, däremot mycket mer rädsla men det får jag bara låta vara och inse att jag inte kan göra något och bara njuta :)

I onsdags var vi på inskrivning på Kvinnohälsan. Det känns så bra att hela processen börjat nu. Blev ännu gladare när vi fick reda på att första läkarbesöket blir redan 3 maj. Trodde faktiskt att det skulle dröja till mitten av maj så det här känns otroligt bra.
Som vanligt så är mina blodvärden lite för låga så jag ska börja ta niferex varannan dag och så tänkte jag att jag får offra mig lite och äta kött lite oftare (äter inte det så ofta egentligen).
Vi gick även igenom vilka vitaminer jag tar: järn, D-vitamin, Kalcium/Magnesium och Folsyra. Det roliga är att allt som jag tar har jag köpt hos hälsokostbutiker och bara för det så kan hon inte uttala sig om tabletterna. Jag förstår det eftersom dom jobbar med apoteket och vet hur de är testade och framställda. Men det blir så konstigt när jag vet att det är bra grejer eftersom jag bara köper från personer jag litar på. Så fort det är något naturläkemedel som man tar så blir det genast på egen risk.
Jag kommer nog köra på med mina vanliga vitaminer och mineraler men inte ta några onödiga risker, hoppa över saker som jag är osäker på.

Jag ser så otroligt mycket fram mot när magen är så pass stor att jag faktiskt ser gravid ut. Nu är jag i en sån där konstig mellan period. Magen är icke-fungerande så den är ibland så uppblåst att jag ser ut att vara i vecka 20 istället för 12. Dessutom så har jag gått ner så mycket i vikt senaste året att jag inte har så mycket kläder som passar men som jag snart kommer fylla ut med min mage :) Så just nu så längtar jag tills gravidmagen kommer :)

Just nu sitter jag och gråter över... ja jag vet inte. Allt kändes lite jobbigt just nu bara. Känner ingen i Jönköping för tillfället, Marcus fiskar och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet vad jag borde göra men det vill jag inte.

Jag är rädd och nervös för lillen i magen. Jag vill bara att allt ska gå bra. Visst kommer det gå bra?

I mitt stilla sinne hoppades jag att jag skulle slippa illamåendet eftersom det gick så lång tid utan att jag kände något. Men icke. Åkte tåg i lördags och resan på morgonen var verkligen en mardröm. Dödstrött, illamående och nervös blev ingen bra kombination.
Med Doris började jag må illa i v 6 eller 7 och nu är jag i v 8+5 så jag gissar på att vid ultraljudet så kommer beräknad förlossning flyttas fram 1-2 veckor. Så just nu är jag troligen i v 7+?. Med Doris så flyttades bf fram 5 dagar. Jag hoppas bara att tiden inte flyttas fram så långt så bf blir i december.

Just nu längtar jag bara till inskrivningen och tills kontrollerna börjar. Den 20 april ska vi på inskrivning (11+0) och som det ser ut nu så kommer kontrollerna börja ungefär 3 veckor senare. Jag vill verkligen att allt ska dra igång nu.

I helgen åkte mina gravidbyxor på för första gången. Jag köpte ett par när jag väntade Doris som jag verkligen älskar och dom är verkligen gudomligt sköna när man mår illa och vill helst inte ha några kläder på sig överhuvudtaget eftersom allt trycker.
Efter att vi miste Doris så saknade och längtade jag efter att få känna alla graviditetssymptom, så som illamående. Och jag är jätte tacksam att jag är gravid och alla "biefekter" men oavsett hur glad jag är över detta så är jag fruktansvärt dålig på att må dåligt. Det har aldrig varit min grej ;)

Haha, det blev lite mycket gnäll nu men som tur är så kommer illamåendet gå över om någon vecka :)