MelindaEriksson

Det är väldigt lätt att fokusera på vad jag mist istället för att se allt bra jag har just nu. Jag vill egentligen inte göra det men det är så väldigt lätt hänt och jag har börjat oroa mig för att det skulle hända igen. Jag vill inte gå igenom samma sak igen. Bitvis så är jag nog livrädd för det. Men jag måste inse att jag inte kan göra något, jag måste fokusera på att leva. Jag kan inte göra så mycket mer.

Fortfarande sticker det till i hjärtat när jag ser någon med gravidmage eller barnvagn. Idag åt vi nere vid piren vilket var otroligt mysigt och god mat. Efter ett tag så kom ett par med sin lilla bebis i barnvagn och två stolta morföräldrar. Det känns onekligen.
När jag var i Östersund såg jag en gammal klasskompis som jag inte sett på många år. Där stod hon med en stor fin mage, ungefär som jag antagligen hade sett ut. Det känndes. Det verkar som om det inte kommer gå över på ett tag. Kanske släpper det inte förrän vi själva går med en barnvagn...

Nu var det väldigt längesen jag slrev men det har hänt mycket sen senast :)
Jag kände verkligen att jag fastnat på alla sätt och vis i vardagen och kände mig väldigt ensam. Det enda mina dagar gick ut på var att sitta hemma och piska mig själv hela dagarna för att jag inte gjorde någonting.
Därför bestämde jag mig att ta chansen att åka upp till Jämtland när min far erbjöd sig att betala. Det gav mig möjligheten att bryta av mitt destruktiva mönster och kanske samla lite energi.

Så förra tisdagen åkte jag upp med nattåget. Så klart var det en massa förseningar men efter många om och men så var jag uppe i Östersund där min kära bror tålmodigt väntade i sin bil och spelade tetriss i en timme innan tåget kom. Den dagen spenderade vi inne i Östersund i Mathias och hans rumskompisars ungkarlslya och nere i centrum. Senare åt vi middag tillsammans med mamma och hennes vän Ingela. Vi tre åkte därefter på ett Great freedom möte där vi läste texter och kollade på några filmklipp. Det behövs verkligen för att påminna sig själv ibland. Jag önskar verkligen att det fanns något liknande här i Jönköping.
Sen bar det av till mamma och hennes mysiga lilla stuga i Ytterån :)

På torsdagen åkte jag först till stan för att fika med min kära vän Malin som nu mer bor i Umeå så tyvärr så ses vi inte så ofta, så det var jätte roligt att få se henne :) Efter en tre timmars fika går jag till bilden och ser en lapp som jag absolut INTE vill se, min första parkeringsböter! :( Egentligen så är var det inte så farligt för jag kan ändå inte göra något åt det, men HERREGUD vad svårt det kan vara att släppa det helt! Jag och Mathias åkte till Fjällsta för att träffa svärföräldrarna och tända ljus till Doris i minneslunden och under hela resan kom det stunder då den där lappen kom upp i huvudet och så fort den tanken kommer så känner jag hur ilskan och irritationen kommer. Så under den resan blev det många "korta stunder" (Great freedom) för att försöka släppa det :)

Bortsätt från 600 kr minus på mitt konto så var den dagen jätte trevlig. Vi gick ner till minneslunden och tände ett ljus för Doris. Vi lämnade också lite påskliljor och en liten betongros som jag hoppas kommer få ligga kvar länge :)
Mina snälla svärföräldrar bjöd på god mat och det var mysigt att träffa dom och Marcus systrar. På något vis så känns det lättare att åka dit nu efter att Doris föddes, det känns mer avslappat och det är jag så glad och tacksam över. Så tack min älskade lilla dotter för den gåvan ♥

Fredagen åkte vi till Svenstavik och fotade för ett skolprojekt och passade på att göra ett besök hos min gammelmormor och -morfar. Känns lite jobbigt att se att dom börjar bli gammal men man kan väl inte vänta sig annat när det inte är så många år kvar till 90.

Lördagen blev otroligt lugn. Den spenderades hos min älskade mor och hennes underbara lilla stuga vid sjön. Bytte däck, promenerade och bakade och så klart en massa prat :)

På söndagen fyllde min pappa år så jag och Mathias åkte till Västnor där han bjöd på mat och massor av fruktsallad. Den största överraskningen blev att se en varg som sprang över ängarna på baksidan huset. Första gången jag sett en varg i det fria så det var väldigt roligt att få se.

Sen på måndagen var det dags att åka hem till Jönköping igen. Jag hade mycket blandade känslor. Det var jätte skönt att få komma hem och träffa Marcus men samtidigt vet jag att jag skulle känna mig ensam. Och genast så saknade jag mamma och Mathias. Det är alltid så roligt att träffa dom och jag känner mig så lugn. Det kändes också tråkigt att inte veta när vi ses igen eftersom jag inte kommer ha någon möjlighet att åka upp i sommar. Men förhoppningsvis så kommer dom ner något istället :D

Så det har hänt i mitt liv senaste veckan :)

Hjälp vad det svänger fort! Sitter här och gråter för mig själv. Vet inte riktigt om det är något särskilt men det gör lite lagom ont och är allmänt ledsen. Känner mig lite hjälplös för tillfället. Jag är inte det egentligen men så känns det för tillfället. Offer för omständigheterna. Och jag hater det. Jag är arg, ledsen och många andra saker samtidigt. Jag önskar att jag kunde få hjälp av någon. Att någon kunde få mig på fötter igen och styra mig i rätt riktning.

Jag känner mig sorgsen idag. Det har jag gjort till och från i flera dagar. Jag känner mig väldigt ensam eftersom jag för tillfället inte känner någon i Jönköping och jag har dragit på mig offerkoftan. Jag gör ingenting vilket jag någonstans måste vara nöjd med eftersom jag inte gör något.

Jag känner mig fruktansvärt tråkig här på bloggen nu och jag ber om ursäkt för det. Jag har bara kört fast.
Det positiva är att jag känner mig väldigt lugn när det gäller Doris. Hon finns alltid med mig fastän kanske inte alltid i tankarna. Och det känns okej. Om jag skulle tänka på henne och det som hänt hela tiden skulle jag sluta fungera överhuvudtaget. Jag vet inte om jag fungerar så bra nu heller men på det här viset har jag i alla fall möjligheten att fortsätta. Just nu är det inte sorgen jag behöver jobba med utan hur jag ska gå vidare och leva mitt liv för just nu lever jag inte, jag bara finns.

Om det finns någon där ute med ett tips på hur jag kan bryta mina mönster så lyssnar jag mer än gärna. Jag vill bara ta mig ur det här!

Jag är lite frustrerad för jag vet hur mycket jag har att göra och ändå så gör jag inget! Jag har fastnat... Det farliga är att jag själv har börjat sätta mig i det facket. Vad jag skulle behöva nu är ett jobb eller praktikplats som jag måste gå till varje dag. Jag skulle behöva någon form av struktur. Drömmen vore att ha en assistent som varje dag säger åt mig vad jag ska göra och piskar mig tills jag får det gjort! Det är min dröm för tillfället ;)

Idag fick jag ett mejl från en tjej som läser bloggen. Hon miste nyligen sitt barn i ungefär samma vecka som mig. Jag blir lika förfärad varje gång någon hör av sig och varit med om liknande händelser men jag är så fantstiskt glad att hon valde att höra av sig. Hon fann någon form av tröst i mina inlägg och för mig är det allt jag någonsin har hoppats på.

Efter att Doris föddes började jag skriva för att få lätta hjärtat och därför har jag försökt att vara så öppen och ärlig som jag bara kan. Jag skrev även för att omgivningen som kanske inte vågade ställa frågor ändå kunde få reda på vad som försegick i mitt liv och huvud.
Men det som jag hela tiden hoppats på är att mina ord och min historia kanske kan vara till hjälp för någon.

Ni får jätte gärna kommentera eller mejla, det är lika trevligt varja gång :) Och vill ni läsa dom låsta inläggen så hör av er. Dom är egentligen mest låsta för att jag ska veta vilka som läser dom.

Nu var det ett tag sen jag skrev känner jag. Tänkte skriva att det har varit en lugn tid sen senast men när jag tänker på det så har det inte alls varit lugnt :)
I fredags var vi på after-work med några kompisar vilket var jätte trevligt. Vi åt en buffé och jag förstår verkligen inte hur jag kunde få i mig all mat!! Men gott var det.
I lördags åkte jag en sväng till Linköping över dagen på en kurs via Great freedom. Det var en jätte spännande dag och jag tror att jag skulle behöva fler möten för att bli påmind om hur enkelt det är att låta saker vara som dom är. Vi fick ett litet häfte och ett tips som de gav var att skriva ner ett stycke om dagen för att påminna sig själv. Så framöver så kommer det komma en del stycken från denna text.

"Medvetenheten är grunden i all varseblivning. Utan medvetenhet skulle det inte finnas vetskap om någonting. Den har inget center och den har inga gränser. Den har ingen början och är öppen och rymlig som himlen. Den har ingen plats som den finns på just nu. Den har ingen destination som den ska till. Medvetenhetens öppenhet är inte gjord av någonting och är vaken och klar."