Mitt inre krig och Doris altare
Det är så mysigt när alla säger att jag är så stark och imponeras av hur jag hanterar allt men just nu känner jag mig inte så stark tyvärr. Jag känner mig lite lätt vilsen, förvirrad och allmänt känslig. Igår var jag till min psykolog på kvinnohälsan. Jag mådde helt okej när jag gick dit men i väntrummet satt en man med sitt nyfödda barn som inte kunde varit många dagar gammal. Barnet hade världens hicka och tyckte väl att det var lite jobbigt så pappan satt och tröstade den lilla. Och jag satt och kollade på och grät i det tysta. Jag försökte samla mig genom att ta djupa andetag och släppa tankarna. Det hjälpte korta stunder men snart kom tårarna igen. Jag lyckades samla mig lagom till psykologen kom men när jag kom in på hennes rum dröjde det inte länge innan det brast igen. Hon är nämligen gravid och är beräknad ca en månad efter mig.
Jag är rädd igen, för det mesta faktiskt. Jag för ett inre krig med mig själv och försöker trycka bort känslor och sidor som jag har bestämt är jobbiga eller inte bra för mig. Men det är inte till någon hjälp för allt finns där, jobbiga tankar och känslor. Det spelar ingen roll hur mycket jag slåss mot mig själv så är de en del av mig. Om jag bara skulle acceptera dessa sidor hos mig själv så vore det så mycket lättare.
Jag haterar mycket på samma sätt som jag gjort tidigare eftersom jag är van detta och anser därför att det är en lättare väg att gå. Men varför skulle det vara lättare att stänga hjärtat, sluta mig själv, inte göra något och tycka synd om mig själv istället för att bara låta allt var?
När jag gör på mitt gamla sätt så gör jag det inte fullt ut. Jag värderar allt jag gör och tycker egentligen att det är fel, jag vill inte sluta mitt hjärta, jag vill inte stöta bort Marcus eller vara handlingsförlamad. Eftersom jag tycker att det jag gör är fel så blir det ett inre krig, ett krig mot jaget som vill vara lat och tycka synd om sig själv och det andra som dömmer och vill göra på ett nytt sätt. På det här viset gör jag allt så otroligt mycket jobbigare för mig själv. Men det är tyvärr inte bara jag som drabbas, jag ser på Marcus att han tycker att det är jobbigt när jag nu återgår till mitt gamla sätt att hantera jobbiga tider. Jag låter varken han eller någon annan att hjälpa mig och istället för att öppna mitt hjärta för honom så sluter jag det och mig själv som en mussla, bokstavligt talat. När han ser att jag är ledsen och ska hålla om mig så håller jag armarna mellan oss som ett skydd.
Jag tror att jag är lite rädd för mig själv...
När jag inte mår så bra så ställer jag mig framför Doris lilla altare, hennes egna plats i vårt hem, så mår jag oftast lite bättre. När jag kollar på hennes saker så känns det som när man kollade ner i hennes kista, hon är så otroligt älskad vår lilla tjej. Det är inte bara saker från oss utan från vår omgivning också. Senast fick jag en väldigt fin text av min farmor och ett stort kort med en ängel på som nu står på hennes plats.
Vid minnesstunden fick vi en underbar liten rosa mössa med Doris broderat i paljetter av Eriks Fundin. Den är så fantastiskt söt :)
Jag är rädd igen, för det mesta faktiskt. Jag för ett inre krig med mig själv och försöker trycka bort känslor och sidor som jag har bestämt är jobbiga eller inte bra för mig. Men det är inte till någon hjälp för allt finns där, jobbiga tankar och känslor. Det spelar ingen roll hur mycket jag slåss mot mig själv så är de en del av mig. Om jag bara skulle acceptera dessa sidor hos mig själv så vore det så mycket lättare.
Jag haterar mycket på samma sätt som jag gjort tidigare eftersom jag är van detta och anser därför att det är en lättare väg att gå. Men varför skulle det vara lättare att stänga hjärtat, sluta mig själv, inte göra något och tycka synd om mig själv istället för att bara låta allt var?
När jag gör på mitt gamla sätt så gör jag det inte fullt ut. Jag värderar allt jag gör och tycker egentligen att det är fel, jag vill inte sluta mitt hjärta, jag vill inte stöta bort Marcus eller vara handlingsförlamad. Eftersom jag tycker att det jag gör är fel så blir det ett inre krig, ett krig mot jaget som vill vara lat och tycka synd om sig själv och det andra som dömmer och vill göra på ett nytt sätt. På det här viset gör jag allt så otroligt mycket jobbigare för mig själv. Men det är tyvärr inte bara jag som drabbas, jag ser på Marcus att han tycker att det är jobbigt när jag nu återgår till mitt gamla sätt att hantera jobbiga tider. Jag låter varken han eller någon annan att hjälpa mig och istället för att öppna mitt hjärta för honom så sluter jag det och mig själv som en mussla, bokstavligt talat. När han ser att jag är ledsen och ska hålla om mig så håller jag armarna mellan oss som ett skydd.
Jag tror att jag är lite rädd för mig själv...
När jag inte mår så bra så ställer jag mig framför Doris lilla altare, hennes egna plats i vårt hem, så mår jag oftast lite bättre. När jag kollar på hennes saker så känns det som när man kollade ner i hennes kista, hon är så otroligt älskad vår lilla tjej. Det är inte bara saker från oss utan från vår omgivning också. Senast fick jag en väldigt fin text av min farmor och ett stort kort med en ängel på som nu står på hennes plats.
Vid minnesstunden fick vi en underbar liten rosa mössa med Doris broderat i paljetter av Eriks Fundin. Den är så fantastiskt söt :)
Kommentarer
Trackback
