Skyddad

Min kropp säger nog åt mig att ta det lite lugnare nu. Har varit en sväng hos Emilia för att hålla henne sällskap i hennes packande och har bitvis hjälp till lite. Var även ut och åt en god lunch där emellan. Jag gick hem vid två-halv tre för jag började må illa och när jag kom in i lägenheten blev jag dödstrött. Så ända sen jag kom hem, ca 2,5 timme sen, har jag legat på soffan och halvsovit.
Imorgon är tanken att vi ska följa med några vänner ut för Movits spelar på en klubb och jag har velat se dom väldigt länge så det hade varit jätte roligt. Men just nu vet jag inte om jag vågar chansa. Om jag blir så här trött av att i stort sett gå en liten bit och umgås med en vän i några timmar och så ont i kroppen jag fick igår av dagens aktiviteter så vet jag inte riktigt hur jag kommer reagera av att vara vaken länge och kanske våga sig på att dansa lite. Vi får se hur det känns imorgon :)

Igår blev en mycket underlig dag. Började morgongen med att köa för att få tag på parkering på skolan och därefter skulle jag möta upp Marcus som varit på jobbet på morgonmöte men jag insåg att jag var väldigt tidig så jag ringde min mor för sällskap. Lyckades tyvärr väcka henne men sen så pratade vi i ca 40 min medan jag promenerade runt i staden. Tillslut träffade jag Marcus och vi tog en morgonkaffe. Åkte sen till Solåsen för lite ÖB och Mediamarkt och därefter A6. Vi traskade runt ett bra tag, gick och åt och därefter begav vi oss till Coop som var vårt mål redan från början. Vi var i stort behov av att fylla ut skafferiet.

Större delen av dagen var jag trött i ländryggen och började få känningar ner i skinkorna vilket antagligen var fogarna som gav sig till känna. Efter att kommit halvvägs i butiken så fick jag också jätte ont i magen och det onda i rygg och rumpa blev lite värre. Blev ganska nervös först och Marcus tyckte vi skulle svänga förbi på sjukhuset på vägen hem. Men jag ville hem och testa vila lite och även känna efter lite om jag hade mycket sammandragningar. Dessutom har min mage strulat i flera veckor nu och den kanske blev chockad av all rörelse. Men bara vi kom hem och fick vila en stund så blev det bättre. Men jag har lärt mig en läxa nu. Att vandra på stan/A6 + promenad till och från under ca 7 timmar är inte riktigt läge just nu, då kommer kroppen protestera. Och jag insåg även att jag MÅSTE få ordning på magen. Jag kan inte fortsätta såhär. Men vilken skillnad det blir om man rör sig regelbundet eller inte, även om det bara är vardagsgrejer. Jag rör mig ingenting just nu. Av lathet och rädsla, känner att jag vet inte hur mycket jag kan röra på mig utan att utsätta koroppen och lillen för någon risk.

Jag ska ju egentligen inte bära tugnt och särskilt inte efter att cerklaget är insatt. Men det är lättare sagt än gjort.
Jag har alltid varit lite trotsig och inte velat ta hjälp att bära. T.ex. så köpte jag en soffa för några år sen och fick hjälp av pappas kusin att hämta den och när vi skulle bära upp den 3 trappor så sa han något om att ta hjälp av någon annan eller orkar du detta? (Jag var 16 år.) Många män utanför familjen känns som om dom underskattar min styrka men tack och lov så har jag aldrig haft det problemet i familjen, pappa har hela tiden behandlat mig på samma sätt som killarna i släkten och jag är uppvuxen med en mamma som alltid tjurar på. Om det så gäller att sätta upp ett stort vitrinskåp på väggen helt själv ;). Och det sitter kvar.
Sen jag träffat Marcus så kanske han tar lite mer av det tunga men jag tvekar aldrig att ta i om det behövs. Men nu... Jag tror att även Marcus kommer ha lite svårt att ställa om sig. Som igår när vi skulle bära in kassarna och jag tänkte att jag ska undvika dom så mycket det går men att stå bredvid och se när Marcus sliter med stora kassar och ber mig hjälpa honom med en kasse så kan jag inte säga nej. I vanliga fall så hade kassen inte varit några problem, visst var den tung men inte så tung att jag inte skulle klara det, men nu vägde den nog lite för mycket. Som tur är så är det tidigt i graviditeten än så länge så vi har ett par veckor att hinna ställa om oss.

När jag öppnade kuvertet från kyrkan så trodde jag att jag skulle storgråta. Inte direkt för att jag kände att jag ville det utan för jag trodde att reaktionen skulle bli sådan. Men så fel jag hade. Det var jobbigt och jag fällde några tårar (och det kommer nog någon till) men det känns väldigt lugnt.

Ju längre det går i graviditeten desto mer fokus kan jag lägga på lillen. Inte att jag på något vis skjuter undan Doris eller sorgen men jag tillåter lillen få lite större plats och den platsen tror jag kommer växa i och med att den växer. Jag insåg då vilken stor inverkan detta barn kommer ha i mitt liv, så som Doris har förändrat mig på många sätt. Jag har konstaterat det tidigare och det slog mig nu igen hur mycket mina barn kommer betyda för mig och hur mycket dom kommer hjälpa mig. Jag tror att denna lilla knodd kom i rättan tid. Även om det är otroligt jobbigt ibland med sorgen, förhållanden och allt kring graviditeten så tror jag ändå att även denna graviditet kommer ge mig väldigt mycket. Det jag redan lärt mig under graviditet #2 är att ta det lugnt och låta det vara så. Jag har insett att jag vet INGENTING om hur sommaren kommer se ut eller hur denna graviditet kommer utvecklas. No idea. Men jag kan inte göra något åt det så hur trist det än kan vara så får jag bara ta det lugnt och ta saker som de kommer. Ta allt med ro.

Blev kanske lite rörigt men någon kanske förstår ;)

Vet inte vad som hände men jag fick helt plötsligt ett sug att måla! Det var otroligt länge sen som jag gjorde det frivilligt ;)
Så idag så målade jag ÄNTLIGEN klart en målning som jag gjorde på väggen i hallen och så målade jag en liten tavla till lillens barnkammare (läses hörna). Som vanligt så vill jag att allt ska vara perfekt men jag måste lära mig att ibland så måste inte alla linjer och former vara helt korrekta. Så att lägga upp den här är bra övning för mig :)

Lite senare tror jag att jag ska måla en större tavla med animé figuren Totoro. Stor, go och snäll. Känns som om det skulle passa vid en barnsäng :)

Tiden går ganska fort måste jag säga. Idag är lillen 13+2 och jag tror faktiskt att jag börjar få en liten mage :D Jag är fortfarande väldigt uppblåst så ibland är det svårt att urskilja vad som är vad men jag tror faktiskt att den lilla har börjat bidra till den växande magen :)

Det är inte så länge kvar nu till cerklaget och jag börjar bli lite nervös över hur livet kommer se ut efteråt. Jag har fått väldigt lite information och det verkar nästan som om jag inte kommer det ordentligt förän operationsdagen. Jag ska få lite papper troligtvis på måndag men om jag förstått det rätt så kommer det mest handla om det praktiska, När, Var men inte så mycket Hur. Jag kan vara lite kontrollfreak och hade helst önskat att jag fick ett schema över hur dagen kommer se ut, minut för minut men jag får väl försöka släppa det. Det jag har gjort är att prata med andra som har eller har haft cerklage. Det känns ganska bra för alla som jag varit i kontakt med har det gått bra för. Och ändå så verkar det som om de haft svagare livmoderhals än jag haft. Det är många som öppnat sig utan att märkt det men jag hade ju i alla fall ordentliga värkar även om det gick ganska fort. Så det ger mig hopp om att det även ska gå bra för mig :)
Det känns som om det kan bli lite svårt att ställa om sig. Som jag har förstått det så ska jag ta det lugnt, inte bära tungt och det verkar även vara vanligt att man inte ska ha sex. Men det varierar väldigt mycket från person till person hur mycket ens vardag påverkas. Vissa blir i stort sett sängliggande hela graviditeten men det hoppas jag att jag slipper. Men är det det som krävs så är det väl bara hålla sig i sängen för självklart så kommer jag göra vad som krävs för att den lilla ska få vara kvar i magen så länge det bara går ♥

Har nu fått reda på när operationen blir, 10 juni smäller det. Åker dit tidigt på morgonen och kommer bli kvar ett dygn ungefär. Jag längtar så mycket tills det är gjort.

Igår var en jobbig dag, eller dom senaste dagarna har varit lite tuffa. I grekland så blev det inte så mycket sömn som jag hade behövt. Även när jag sov en hel natt och "rätt" antal timmar så var jag aldrig utvilad eftersom sängen var hård, katter som lät som om dom skulle döda varandra och grannar som älskade att smälla i dörrarna och inte släppa in varandra. Så kombinationen av utmattning, illamående, homoner och saknaden efter Doris blev bara lite för mycket. Så igår blev det att jag tillsammans med Marcus satt och grät vid västra torget. Jag saknar henne så otroligt mycket just och vill så otroligt gärna ha henne här hos mig. Jag vill vara utmattad av en förlossning, amning, blöjbyten och sömnlösa nätter. Jag vill sitta i soffan med henne sovandes på mitt bröst. Jag vill ha henne hos mig. Jag vill fira Morsdag med henne inte som en mamma utan sitt barn. Usch, det var inte roligt just nu.

Det är lätt att känna dåligt samvete gentemot mitt lilla hjärta som växer och kämpar i min mage för att få leva. Jag älskar h*n så mycket och är så tacksam över att vara gravid igen och för all hjälp vi får för att det ska gå bra denna gång. Men varför kunde det inte få gå bra med Doris?! Hon levde när hon kom ut och den tanken gör så otroligt ont. Som det ser ut nu så är den enda anledningen till att jag inte sitter här med min dotter är att min livmoderhals inte orkade hålla emot. Nu när jag tänker på förlossningen gör det så ont. Känslan av att krysta ut mitt friska lilla barn och veta att så fort hon kommer ut så kommer hon dö, hon kommer aldrig få en chans att leva.
Jag försöker komma ihåg att alla känslor är tillåtna och okej. Det är klart att det blir mycket känslor. Oro, kärlek och längtan efter lillen i magen och saknaden, kärleken och saknaden efter Doris. Jag ska till Jill imorgon och jag är så tacksam att jag har henne och att jag ska få gå hos henne under hela graviditeten, det behövs verkligen just nu.

Igår fanns ett ögonblick som kändes helt fantastiskt! För första gången sen jag blev gravid så kände jag sann lycka över vår lilla knodd. Det låter hemskt men glädjen har hela tiden funnits där men har blivit överskuggad av all rädsla jag känt. Men jag börjar känna mig lite lugnare. Jag tror faktiskt att det är beslutet att jag ska få cerklage. Det i sig känns lite läskigt men det känns bra att veta att man kommer göra allt för att förhindra att något ska hända. Det känns också lugnande att veta att det väldigt ofta går bra med cerklage.
Med tanke på att jag känner mig så lugn nu så är jag övertygad om att detta blir bra :)

Var på vårt första läkarbesök idag vilket visade sig bli ett väldigt intressant möte. Läkaren var ganska speciell och kändes nästan lite läskig men detta tror jag berodde på att hon var väldigt rak och inga krusiduller överhuvudtaget. Men som läkare så kändes detta inte som en negativ egenskap, jag tror att det var exakt det vi behövde.

Hon gick först igenom det hon visste genom att läst mina journaler och gick även igenom provresultaten och påpekade att de inte hade hittat något. Direkt efter denna snabba genomgång tog hon upp cerklage. Det var ganska väntat men någonstans så trodde jag att det inte skulle tas upp så snart. Därefter gorde hon ett ultraljud för att kolla livmoderhalsen och mäta vår lilla knodd för att se hur gammal h*n är. Enligt ultraljudet på akuten så skulle vi nu vara i v 10+6 men hon kom fram till 10+3-4. Sätter in cerklage gör man i v 14-15 så ingreppet kommer ske i v 23 (början av juni). Kommer bli tvungen att stanna på sjukhuset under en dag eftersom det finns en risk att jag kan få blödningar eller värkar och efter det så måste jag ta det lugnt under två veckor. Jag behöver ju inte oroa mig över någon sjukskrivning eftersom jag inte är berättigad någon form av ersättning och eftersom jag jobbar hemifrån så blir det inget problem.

Det känns lite läskigt eftersom detta blir det första ingreppet som jag någonsin gjort. Jag har bara sytt ihop något sår men då krävs endast lokalbedövning men nu blir det till att diskutera ryggmärgsbedövning eller om jag ska bli nedsövd. Lite läskigt faktiskt. Men överlag så känner jag mig ganska lugn. Det kändes bra att hon tog upp det och det var ingen tvekan om vad hon ansåg var bäst och eftersom tanken redan slagit oss så blev det ingen diskussion vilket var underbart. Det fanns aldrig något utrymme till att vela hit och dit.

Så nu blir det cerklage. Spännande...

Jag är verkligen nojig i denna graviditet. Det blev bevisat igår.
Av någon anledning så har jag haft koll på min livmodertapp. Det hade jag även delvis när jag väntade Doris och den har hela tiden varit väldigt tydlig, men igår var den verkligen inte det. Så jag blev jätte nervös för tänk om det var min livmoderhals som blivit mjuk. Så jag ringde in till sjukvårdsupplysningen där de först lät lite förvånade att jag hade haft koll på den. För mig kändes det inte alls konstigt, men men. Så hon sa att jag skulle åka in till akuten för en undersökning för säkerhetsskull. Så jag ringde Marcus på jobbet och då blev ju hela hans jobb engagerade också. När vi kom till sjukhuset så fick vi så klart vänta några timmar. Under den tiden han väldigt mycket gå igenom tankarna, alla rädslor kom upp vilket är många. Nu blir det cerklage. Håller jag på att få missfall? Hur kommer jag reagera? Nu blir det inget Grekland.
När läkaren kom så gjorde hon utraljud på livmoderhalsen och allt såg bra ut. Antagligen har livmodern omplanserat sig så livmodertappen hamnade mycket längre bak. Det mysiga var att vi fick se vår lilla älskling på ultraljudet. Då fick vi också reda på dess riktiga ålder, 9+3, dvs 2 veckor mindre. Det mest underbara var att se hjärtat slå och veta att allt såg bra ut.

Men turen till sjukhuset kändes inte så positivt ändå. Jag har hela tiden känt dåligt samvete och känt mig larvig som har oroat alla i onödan, bara för att jag är så nojig och försöker kontrollera saker som jag inte kan kontrollera.

Mamma sa att jag får lita på t.ex. läkare och barnmorska. Men jag insåg att jag har väldigt svårt att känna tillit till dom. När Doris föddes så fick jag vänta på sjukhuset 2 timmar innan dom gjorde ultraljud och jag fick beskedet. Tidigare har tanken slagit mig att tänk om dom hade gjort undersökningen direkt, hade dom kunnat göra något då? Chansen är inte stor men tänk om? Och om jag hade ringt någon dag innan när jag slemproppen gick så finns det en stor chans att dom sagt att jag skulle höra av mig om något ändrades eller när jag hade ont så skulle jag säkert vilat och sett om det la sig. På grund av dessa saker har jag svårt att lita på läkarna. Tankarna har som sagt slagit mig tidigare men jag har kännt att jag kan ändå inte göra något åt det, nu är det så här. Men nu när jag är gravid så har de dykt upp igen och jag är rädd att det skulle hända igen. Att jag inte får hjälp snabbt nog eller att de avfärdar det som inte så allvarligt. Nu tror jag inte att det skulle bli så med tanke på min historia (de tar mig på lite större allvar nu vilket jag är väldigt glad för) men jag är även nervös över att jag skulle förbise något. Det tror jag inte heller men det finns verkligen massor av rädslor som poppat upp nu.

Gårdagen drog verkligen upp mycket..

Som jag skrev i andra bloggen så har jag varit en vecka i Jämtland vilket var jätte skönt. Jag hade som sagt fastnat i vardagen men jag fastnade också i min rädsla över vad som skulle kunna hända i graviditeten. Dagarna innan var verkligen jätte jobbiga för jag var rädd och hade mycket blandade känslor. Igår kväll kom dom där blandade känslorna igen. En del av mig önskar så innerligt att det var Doris som låg i min mage och växte men samtidigt så känns det fel att känna så. Känns då som om jag inte är lika glad över denna lilla knodd som kämpar och växer men så är det verkligen inte. Det är klart att jag ofta önskar att saker och ting var annorlunda men samtidigt så är jag otroligt glad över vår lilla som vi nu väntar. Hade det inte varit för Doris så hade vi inte fått denna lilla person, då hade det blivit någon annan vid något annat tillfälle. Så jag har insett att inga av mina känslor är fel, de känns snarare ganska naturliga. Och som sagt så gör det inte att jag känner någon mindre lycka inför denna graviditet, däremot mycket mer rädsla men det får jag bara låta vara och inse att jag inte kan göra något och bara njuta :)

I onsdags var vi på inskrivning på Kvinnohälsan. Det känns så bra att hela processen börjat nu. Blev ännu gladare när vi fick reda på att första läkarbesöket blir redan 3 maj. Trodde faktiskt att det skulle dröja till mitten av maj så det här känns otroligt bra.
Som vanligt så är mina blodvärden lite för låga så jag ska börja ta niferex varannan dag och så tänkte jag att jag får offra mig lite och äta kött lite oftare (äter inte det så ofta egentligen).
Vi gick även igenom vilka vitaminer jag tar: järn, D-vitamin, Kalcium/Magnesium och Folsyra. Det roliga är att allt som jag tar har jag köpt hos hälsokostbutiker och bara för det så kan hon inte uttala sig om tabletterna. Jag förstår det eftersom dom jobbar med apoteket och vet hur de är testade och framställda. Men det blir så konstigt när jag vet att det är bra grejer eftersom jag bara köper från personer jag litar på. Så fort det är något naturläkemedel som man tar så blir det genast på egen risk.
Jag kommer nog köra på med mina vanliga vitaminer och mineraler men inte ta några onödiga risker, hoppa över saker som jag är osäker på.

Jag ser så otroligt mycket fram mot när magen är så pass stor att jag faktiskt ser gravid ut. Nu är jag i en sån där konstig mellan period. Magen är icke-fungerande så den är ibland så uppblåst att jag ser ut att vara i vecka 20 istället för 12. Dessutom så har jag gått ner så mycket i vikt senaste året att jag inte har så mycket kläder som passar men som jag snart kommer fylla ut med min mage :) Så just nu så längtar jag tills gravidmagen kommer :)

Just nu sitter jag och gråter över... ja jag vet inte. Allt kändes lite jobbigt just nu bara. Känner ingen i Jönköping för tillfället, Marcus fiskar och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet vad jag borde göra men det vill jag inte.

Jag är rädd och nervös för lillen i magen. Jag vill bara att allt ska gå bra. Visst kommer det gå bra?

I mitt stilla sinne hoppades jag att jag skulle slippa illamåendet eftersom det gick så lång tid utan att jag kände något. Men icke. Åkte tåg i lördags och resan på morgonen var verkligen en mardröm. Dödstrött, illamående och nervös blev ingen bra kombination.
Med Doris började jag må illa i v 6 eller 7 och nu är jag i v 8+5 så jag gissar på att vid ultraljudet så kommer beräknad förlossning flyttas fram 1-2 veckor. Så just nu är jag troligen i v 7+?. Med Doris så flyttades bf fram 5 dagar. Jag hoppas bara att tiden inte flyttas fram så långt så bf blir i december.

Just nu längtar jag bara till inskrivningen och tills kontrollerna börjar. Den 20 april ska vi på inskrivning (11+0) och som det ser ut nu så kommer kontrollerna börja ungefär 3 veckor senare. Jag vill verkligen att allt ska dra igång nu.

I helgen åkte mina gravidbyxor på för första gången. Jag köpte ett par när jag väntade Doris som jag verkligen älskar och dom är verkligen gudomligt sköna när man mår illa och vill helst inte ha några kläder på sig överhuvudtaget eftersom allt trycker.
Efter att vi miste Doris så saknade och längtade jag efter att få känna alla graviditetssymptom, så som illamående. Och jag är jätte tacksam att jag är gravid och alla "biefekter" men oavsett hur glad jag är över detta så är jag fruktansvärt dålig på att må dåligt. Det har aldrig varit min grej ;)

Haha, det blev lite mycket gnäll nu men som tur är så kommer illamåendet gå över om någon vecka :)

Såg idag att Josh Groban spelar i Stockholm i september. Jag har lyssnat på honom länge coh har lika länge velat se honom live. Men jag kan inte köpa några biljetter. Inte på grund av pengar utan på grund av att jag inte vet hur hösten kommer se ut. Jag insåg att jag inte kan planera något under kommande året, det är så pass att jag inte ens vågar köpa konsertbiljetter. Jag kan inte säga till någon att jag ska följa med på festival eller att jag ska åka och hälsa på under sommaren. Jag kan verkligen inte planera någonting. Jag måste hålla mig i Jönköping som det ser ut nu för att gå på kontroller.
För mig känns detta väldigt främmande för jag brukar vilja boka in någonting att se fram emot. Att inte ens kunna köpa biljetter till en konsert känns väldigt konstigt. Men jag försöker att komma ihåg orsaken till varför det ser ut som det gör och den lilla gör det helt klart värt det. Jag vill bara att det ska gå bra denna gång. Jag vill kunna ta med mig mitt barn hem från sjukhuset. Jag vill inte uppleva att behöva planera en minnesstund igen.

Jag har kommit fram till att denna gång kommer jag börja göra iordning mycket tidigare. Vi han aldrig köpa något till Doris för det hade vi tänkt göra efter nyår. Då var det i och för sig skönt att inte behöva komma hem till en barnvagn, babykläder eller en spjälsäng, men nu känner jag att jag vill inte vänta. Jag vill helst börja redan nu! Men jag ska vänta med att köpa första sakerna till inskrivningen 20 april. Bland det första jag ska köpa är en filt, samma filt som vi köpte till Doris som hon hade med sig i sin lilla kista. Den är vit och rosa så den är väldigt flickaktig men jag är helt säker på att det är en liten pojke ( ;) ) men jag vill ha den i alla fall, om inte annat för den är väldigt mjuk och go :)

Kände att det skulle vara skönt att ha ett ställe att skriva av sig när det gäller nuvarande graviditeten, för än så länge vill vi inte berätta för alla. Vi kommer nog vänta till 12 veckor i alla fall. Idag blir det v 7+5 så det är väldigt nytt än och vi har varit säker på att vi väntar barn i endas en vecka, så som sagt, det är väldigt nytt.

Det finns så otroligt mycket tankar kring denna graviditet. Mycket oro men så klart mycket förväntningar, men det känns som om vi kommer vara mer försiktiga denna gång, på alla sätt och vis. En sak som vi kommer vara mycket försiktiga med är att inte vara ifrån varandra för mycket. Till exempel så kommer jag nog inte åka upp till Östersund själv i sommar. Jag har är väldigt sugen att gå på Peace & Love  för det är så många fantastiska band som kommer och det vore grymt roligt att få fota. Men nu vet jag inte hur jag vill göra. Under den helgen som festivalen är så kommer jag vara i ungefär samma vecka som när vi miste Doris. Och att springa runt bland människor, stå länge och bära runt på min 2 kg kamerautrusning känns lite som att utmana ödet. Så tyvärr så känns det som om det inte kommer bli några festivaler för mig i sommar. Jag kommer nog få spendera min tid i Jönköping och gå på kontroller hos specialistmödravården. Och om det skulle bli något så kan det till och med bli så att jag blir sängliggande större delen av sommaren, kanske blir det cerklage om det visar sig att jag börjar öppna mig.
Det är nog första gången i mitt liv som jag bara vill att sommaren ska gå fort och längtar till den är över. För om allt går som det ska så är det inte långt kvar till förlossningen :) Så jag vill bara att tiden ska gå nu.