Offret
Vad ska jag göra med mitt liv egentligen?
Jag känner mig så osäker på allt. Det lustiga är att jag vet vad jag borde göra. Acceptera att allt är som det är men att det kommer bli bättre. Om jag accepterar att allt inte är som jag vill det ska vara, blir det lättare att göra förändringar.
Men att släppa allt, acceptera allt, låter så himla enkelt. Det är det väl egentligen men att våga ta steget är något helt annat. Om jag skulle våga släppa taget, vem är jag då?
Under många år har jag haft problem med säsongsrelaterade depressioner. Detta har gjort att jag känner att hela mitt liv är en enda kamp. Att ta mig ur depressionen eller försöka hålla mig från den. Och eftersom jag har levt med detta så länge nu, har jag en tendens att deffinera mig med detta.
Här borde jag också acceptera att jag mår dåligt ibland och att det är okej. Men om jag skulle lyckas med detta, vem är jag då? Vem är jag när jag inte är tjejen med depressionerna? Vem är jag när jag inte tycker synd om mig själv? Då finns det egentligen inget som skulle stoppa mig. Då är det kanske någon som ställer sig frågan; Varför gör hon inte det då? Den frågan ställer jag mig själv också just nu.
Ändå finns det en röst inom mig som säger Nej. Det är delen av mig som vill tycka synd sig själv och göra sig till ett offer. Ett offer av depressionen.
...mmm...visst är det en svår o gnagande fråga som inte är helt lätt att se o ta till sig...men att överhuvudtaget tillåta sig att bli medveten om den kräver sitt mått av mod...o det har du :)
