MelindaEriksson

Jag kan ibland roa mig med att reflektera över hur svängigt mitt humör är. När jag började skriva i denna blogg var jag inte alls särskilt positiv, raka motsatsen faktiskt.
Mitt förra inlägg var däremot väldigt positivt. Och nu är jag lite lätt negativ igen... Men just nu gör det faktiskt inte så mycket :)

Jag sitter hemma själv och kollar på Melodifestivalen. Tidigare har Melodifestivalen varit något jag gjort med min familj, men med min mor i Skottland och min bror och far i Jämtland, kan det bli lite svårt :P Och min familj här nere är min kära sambo, Marcus, men han hatar allt som har med Melodifestivalen att göra. När jag har kollat på senaste deltävlingar har han suttit vid datorn och lägger någon kommentar ibland. Och när han är tyst kan jag känna irritationen stråla från honom. Så på ett sätt är det skönt att sitta själv och kolla på det :)

Undra om det är något bra bidrag denna gång? Noll Diciplin ska vara med, såg jag. I höstas var det en klasskompis som fyllde år och hade två band som spelade. En av dessa var Noll Diciplin. Då var dom riktigt bra, så jag hoppas att dom är bra denna gång också :)

Nu har jag suttit ganska länge med att försöka få till designen på sidan, men icke, ingen skillnad... Pinsamt när man går Grafisk design och webbutveckling... :/ Men jag ska lära mig!

Dom senaste dagarna har faktiskt varit riktigt bra. Mycket bättre än det varit under senaste månaderna. Eftersom jag har problem med depressioner på vintern, så tar jag antidepressiva tabletter. Jag tar den svagaste tabletten och väldigt låg dosering, så det är inte så hemskt som det låter ;)
Dessa tillsammans med att det börjar bli vår, har gjort att jag har varit på väldigt bra humör. När jag går ut och hör takdroppet och fåglarna som kvittrar, blir jag bara så glad och känner det verkligen i hela kroppen. Inte ens blöta strumpor hindrar mitt goda humör.

Jag var också ner på stan och kollade på bokrean. Det fanns mycket roligt, men det slutade med att jag bara köpte två böcker. Båda handlar om positivt tänkande och relationer, något som lät aktuellt för mig. Behöver öva lite på det...
Tidigare, för ett par år sedan, var jag väldigt duktig på att tänka positivt och göra det bästa av mitt liv. Jag hade köp The Secret (boken och filmen) och var helt frälst. Då följde jag det verkligen och det fungerar otroligt bra. Jag hade verkligen allt jag ville ha; vänner, pojkvän, jobb. Allt var fantastiskt. Men någonstans glömde jag allt jag lärt mig och allt gick nerför.
Så jag tror att det är dags att ta fram boken och filmen nu :)

Vad ska jag göra med mitt liv egentligen?

 

Jag känner mig så osäker på allt. Det lustiga är att jag vet vad jag borde göra. Acceptera att allt är som det är men att det kommer bli bättre. Om jag accepterar att allt inte är som jag vill det ska vara, blir det lättare att göra förändringar.

Men att släppa allt, acceptera allt, låter så himla enkelt. Det är det väl egentligen men att våga ta steget är något helt annat. Om jag skulle våga släppa taget, vem är jag då?

 

Under många år har jag haft problem med säsongsrelaterade depressioner. Detta har gjort att jag känner att hela mitt liv är en enda kamp. Att ta mig ur depressionen eller försöka hålla mig från den. Och eftersom jag har levt med detta så länge nu, har jag en tendens att deffinera mig med detta.

Här borde jag också acceptera att jag mår dåligt ibland och att det är okej. Men om jag skulle lyckas med detta, vem är jag då? Vem är jag när jag inte är tjejen med depressionerna? Vem är jag när jag inte tycker synd om mig själv? Då finns det egentligen inget som skulle stoppa mig. Då är det kanske någon som ställer sig frågan; Varför gör hon inte det då? Den frågan ställer jag mig själv också just nu.

Ändå finns det en röst inom mig som säger Nej. Det är delen av mig som vill tycka synd sig själv och göra sig till ett offer. Ett offer av depressionen.

Det har inte gått så bra att få till sidan. Ger inte upp, men börjar skriva lite i alla fall :)

Ibland undrar jag om det finns fler som har liknande tankar som jag. Just nu tänker jag väldigt mycket på meningen med livet.
Hela jag är ett enda stort VARFÖR? just nu. Varför finns vi? Varför står vi ut med allt lidande om det inte finns någon större mening med vår exictens?
Det enda jag kommit fram till är att anledningen till att jag fortfarande är vid liv är min familj och min kärlek till dem. Om jag skulle ta mitt liv, så är det inte jag som drabbas utan de som finns kvar. Det är inget jag vill utsätta de för.
Så, är meningen med livet kärleken? Eller är kärleken helt enkelt orsaken till att vi står ut med allt annat?
Som sagt, jag är full av frågor...

Hej allihop!
Tänkte att jag ska ge detta ett försök. Just nu har jag väldigt mycket som snurrar i mitt huvud och som måste få komma ut.
Men innan jag börjar skriva ska jag försöka få till utseendet på sidan. Återstår att se hur det går ;)